Musik och stumfilm från Argentina

Argentina under 20-talet. Vad vet jag? Inte mycket mer än att många européer utvandrade till Argentina under de föregående decennierna, främst, tror jag, från Italien, Spanien och Tyskland. Via en snabbtitt i historieböckerna läser jag att landet var inne i ett rejält ekonomiskt uppsving under den här tiden, via industrialisering och naturtillgångar, presidenter på 20-talet var Hipólito Yrigoyen och Marcelo T. De Alvear, den förstnämnda en vän av reformer, men efter depressionen tog de konservativa över i en militärkupp.

När Anla – eller Alan – Courtis besöker Koloni för tredje gången turnerar han med ett paket dokumentära stumfilmer under namnet Rediscovering Argentine Silent Cinema Vol 2: 1920´s. Ett projekt som Courtis startat med Andrés Levinson. Idén är att lyfta fram gamla argentinska filmer från arkiven, göra dem tillgängliga för dagens människor, och även ge dem en musikalisk inramning. Först ut var filmer från 10-talet, del två i projektet är så pass nytt att det ännu inte visats i hemlandet.

Fem filmer i ett svep. Vi ser massor av människor, mest män, Buenos Aires i olika perspektiv. Gatubilder, arbetare, men ofta centrerad kring vad som verkar vara ”fint folk”, borgare, politiker, och ett långt klipp när presidenten ska inviga en staty eller något liknande. I en annan film får man se tryckpressar, arbetsmyrorna i tidningsfabriken, när jag pratar med Courtis efter konserten berättar han att tidningen heter La Nacion, även idag en av Argentinas stora publikationer. Det är staden och dess människor som porträtteras, hamnen dyker upp ibland, liksom några korta scenen med natur, berg, fält, landsbygd. En märklig, humoristisk film visar tjurfäktning, med människor utklädda till tjurar. Scener från en utomhusfest, hör jag efteråt, tjurfäktning var förbjudet i Argentina, så man skojade till det, lekte spanjorer.

När jag googlar på filmarnas namn visar det sig att åtminstone två av dem är kända inhemska personer. Max Glücksmann var en pionjär när det gäller skivinspelningar i Argentina, han dominerade helt utgivningen av tangomusik, och kontrollerade även biomarknaden. Och Federico Valle jobbade bland annat med bröderna Lumière innan han emigrerade till Argentina.

Traditionell stumfilmsmusik brukar domineras av piano. Anla Courtis, Mattias Nihlén (Ved) och Adam Perssons (Klingsor) livesoundtrack hade mer gemensamt med musiken Text of Light och Sonic Youth gjort till Stan Brakhage-filmer. Jag kommer även att tänka på Sunburned Hand of The Man och Acid Mothers Temples alternativa soundtrack till Ira Cohens kultfilm The Invasion of Thunderbolt Pagoda.

Det vill säga dronebaserad musik, med såväl accelererande noisepartier och lugna, reflekterande klang- och ackordöar. De två Malmöbaserade musikerna har spelat med Courtis ett par gånger förut, det märktes, det var som att höra ett band som känner varandra väl. Nihlén spelade mest elgitarr, ibland slide, perfekt i sammanhanget. Klingsor gjorde lite av varje, höll ihop det, och var skicklig på att med enkla medel göra saker som förändrade ljudbilden, som att blåsa i något slags horn, skaka på en kedja, och - på slutet – banka med ena handen på en gitarr.

Anla Courtis har medverkat på över 200 skivor (!). Med bandet Reynols, som soloartist och i mängder av samarbeten. Jag har läst mer om honom än lyssnat på honom, men blev ganska imponerad, han spelade elgitarr ungefär som Kawabata Makoto (de har för övrigt gjort åtminstone en skiva tillsammans). I början av konserten/filmen spelade Courtis med stråke, vilket även Nihlén gjorde. Suggestivt. När det var som hårdast väntade jag mig att det skulle hända något i filmen, en demonstration, kravaller, eller liknande, men icke, det var när presidenten vandrade till en ceremoni. Musik och film var inte alltid i samklang, men i det stora hela var det ett lyckat livesoundtrack, och jag blev nyfiken på att höra mer av Courtis, Ved och Klingsor och att forska vidare i såväl journalfilm som Argentinas moderna historia.

Till sist: bra lokal. Ny scen för den fria teatergruppen Cinnober, mitt i höghuskomplexet Masthuggsterrassen, ovanför Teater Aktörs lokaler, där Koloni har arrangerat flera konserter.

Fotnot: Ett tips på en bra färsk Anla Courtis-platta: Brokebox Joke (No-Fi). Duoplatta med Aaron Moore (Volcano The Bear). I samband med konserten släpptes också Anla Courtis skivan The KREV Passport Sonata i Kning Disks Sound + art-serie, med illustrationer av Fredrik Söderberg.