Svensk jazz på upptäktsfärd

Det händer saker inom ny svensk jazz. Det krampaktiga greppet runt det nordiska vemodet, det slickt snygga eller det något råare hardbop-soundet släpper på sina håll. I vissa fall handlar inte ens det som paketeras som jazz om jazz så som vi vanligen uppfattar den. Det finns flera exempel, men i åtanke har jag tre uppmärksammade skivor som nyss har släppts, eller ska släppas: Paavos nya, Dan Berglunds Tonbruket och Jazz i Sverige-artisten Samuel Hällkvist.

Sofia Jernbergs och Cecilia Perssons Paavo flörtar åt alla möjliga håll: rock, jazz, Frank Zappa, teatermusik, och inte minst åt delar av Canterburyscenen och vad som på 70-talet kallades för rock-in-opposition i Storbritannien med band som Art Bears, Henry Cow med flera. Är inte Sofia Jernberg något av en mjukare och varmare Dagmar Krause, sångerskan i Art Bears och Slapp Happy? Jag hör i alla fall lite av det. Men trots alla möjliga influenser är Sofia Jernberg och de andra i Paavo framförallt sig själva. De fortsätter på samma bana som de tog in på med debutskivan, men tar det ett snäpp vidare. Att Jernberg sjunger några låtar på svenska är spännande.

Dan Berglunds kopplingar till jazzen är naturligtvis det tidigare medlemskapet i EST med den tragiskt bortgångne Esbjörn Svensson. Dessutom är hans nya skiva utgiven på det tyska jazzbolaget Act. Men Tonbrukets musik kan svårligen kallas för jazz i egentlig mening, lika lite som Tonbrukets trumslagare Andreas Werliins Wildbirds & Peacedrums, som utsågs till Jazz i Sverige-stipendiat (eller vad man nu kallar det för) häromåret, kan kallas för jazz. Tonbruket är snarare rock som sniffar på både psykedelia och symfonirock.

Årets Jazz i Sverige-artist, gitarristen Samuel Hällkvist, befinner sig både inom och utom jazzen. På skivan Samuel Hällkvist Center distanserar han sig än mer från traditionell svensk jazz än vad Paavo och Tonbruket gör. På några låtar handlar det nästan om regelrätt country, på andra om olika former av rock. Ett lovvärt försök, men allt för spretigt enligt min mening.

Alla dessa tre skivor mynnar dock ut i frågan: Vad är jazz? Är det något som byggs upp med vissa givna beståndsdelar, eller är det ett förhållningssätt? Eller handlar det om både form och förhållningssätt? Eller om något helt annat?

Något svar har jag inte. Men mycket av den svenska jazzen har tidigare handlat om form, därav de många slicka klichéerna som återuppstår gång på gång. På skivorna jag tar upp i denna krönika finns något bortom form, något spännande och nytt, ett förhållningssätt som är både nyfiket och nyskapande. Att allt inte räcker ända fram är en annan sak. Det är i vilket fall intressant att det händer saker inom svensk jazz.