Blandade artister: Kabelbrand - Sounds from the Max Brand Synthesizer

Max Brand (1896-1980) är en av synthistoriens många doldisar. Han emigrerade 1937 från Österrike till USA och hade i bagaget med sig – förutom kompositionsstudier och en opera, ”Der Maschinist Hopkins” – hyggliga kunskaper i elektronik. I det nya landet började han mixtra och byggde sig en elektronmusikstudio på 50-talet. Men han blev inte nöjd. Ett ungt elektroniksnille kom till undsättning, han hette Bob och hade just startat eget, Moog Music.

Av Bob beställde Max ett instrument – Max Brand Synthesizer, även känt som Moogtonium, vilket i praktiken är en omgjord och utökad Trautonium, det vill säga det berömda elektroniska instrumentet som Friedrich Trautwein byggde 1929 i Berlin och som onekligen har väldigt, väldigt lite att göra med dagens musik.

Eller? De ljudkåta syntpionjärerna återupptäcks för fullt i dagens gör-det-själv-kultur. Det mesta som man kan göra med en lödkolv är visserligen redan gjort, men inte av var och en. Att experimentera fram nya elektroniska ljud är en passion som bara verkar växa.

Samlingen Kabelbrand visar att det finns mer än historiskt värde i gammal ljudteknik. På skivan har fyra nördiga män från Wien haft lyckan att få jobba med ett av Max Brands få kvarvarande instrument (en kort snutt på youtube visar hur det ser ut).

Kvartetten har gått respektfullt tillväga: inga plug-ins, ingen digital bearbetning överhuvudtaget, bara utrustning som fanns på 60-talet. Här är det instrumentets naturliga ljud som framträder. Och det är en unik röst, som en maskinernas Caruso eller Callas.

Clemens Hausch, Benedikt Guschlbauer, Gerald Krist och Ulrich Kühn spelar solo och i duos tolv låtar som tänjer på instrumentets kapacitet. Det här analoga odjuret är nog ingen lek att kontrollera, ljuden som rattas fram går förstås inte att spara, vad som hörs på skivan är rå, direktinspelad liveelektronik. Som avslutning följer två stycken av Max Brand på samma instrument, det ena komponerat 1970, det andra skrivet för en balett fyra år senare. Bägge verken utkommer här för första gången på skiva.

Instrumentet är originellt och fascinerande att höra i sig, om man är lagd åt sånt. Men det är intressant också ur musikalisk synvinkel att jämföra dåtid och samtid. Max Brand gjorde komplex elektronisk musik som det var fräscht att göra när genren var ung på 60-talet: tvära kast, dramatisk gestik, blipp, swisch, frosch, glissandon, kantigt tonspråk i Stockhausens riktning. Helt annorlunda låter de fyras musik: monofonisk, drånande, sorterad, inåtvänd och inkännande jämfört med Brands mer grandiosa men också mycket friare uttryck.

Se där en spaning på en rostig spik: utvecklingen av elektronisk musik från teknisk nöd till överflöd, från komplexitet till tonal enkelhet. Det tar vi en annan gång.