David Stackenäs: Separator

Det har gått nio år sedan gitarristen David Stackenäs solodebuterade med ”The Guitar” på skivbolaget Häpna. Sedan dess har det hänt ofantligt mycket i Stackenäs musikaliska utveckling. Borta är abstraktionerna à la Derek Bailey och in har en personlig och varierad stil trätt in. Med den har också attraktionskraften vuxit; Mats Gustafsson, Ingar Zach, Martin Küchen, Ken Vandermark, Evan Parker är några av de högkvalitativa musiker Stackenäs har samarbetat med.

På ”Separator” är Stackenäs tillbaka som solomusiker. Sju låtar på mellan tre och 13 minuter. Och har det funnits en någorlunda sammanhållande tanke på de två tidigare soloskivorna, nämnda ”The Guitar” och ”Bow” (Kning Disk, 2006), så är det inte fallet med ”Separator”. Möjligen står Stackenäs i ett vägskäl som delar sig i en linjärt utdragen musik med droner och utan tvära kast (en utveckling av ”Bow”) och i en betydligt kantigare musik där de enskilda tonerna framträder med hörbara anslag (en utveckling av ”The Guitar”). Möjligen lyckas han bygga parallella världar där båda vägarna finns representerade.

Fyra av de sju låtarna på ”Separator” bygger på i tid utdragna ljudlandskap. Det är också de längsta låtarna rent faktiskt. Stackenäs använder propellrar, e-bow (liten attiralj som sätter strängarna i rörelse) och gud vet vad för att få dronande ljud ur gitarren. Det ringer, tjuter, gnisslar, skrapar, vibrerar och låtarna är förvånansvärt olika varandra. På ”Standard Operation Procedure” är ljudet metalliskt och snurrar oregelbundet och på så sätt reser det sig ur det statiska. Låten ”Separator” är mer minimalistisk med en nästan hypnotisk karaktär och på ”Sounder” uppkommer rundgångsliknande tjut. På ”Notholm” gnisslar det betänkligt.

Det mesta av låtarnas karaktär styrs av ljuden i sig, men Stackenäs arbetar även med skiftande densiteter och ibland också med flera lager av ljud. Tungt och tätt eller lättare rörelser och porösare ljud. Musiken är sällan stillastående, men det är ändå fascinerande att inse hur ointressant det är att fundera på var den ska ta vägen, vad den ska utvecklas till. I den bemärkelsen blir nuet och soundet allt. Och i detta framstår Stackenäs som en expert. Han har en fantastisk förmåga att frambringa intressanta ljudbilder, och i jämförelse med ”Bow” är ljuden mer ruggade och dissonanta på ”Separator”, mer elektriska och på exempelvis ”Sounder” närmar det sig rundgång snarare än drone. Det är en tillståndsmusik utan början, mitten eller slut.

Stackenäs lämnar det utdragna soundet på tre av skivans spår. De hörbara tillslagen på strängarna skapar en god kontrast. På två av dem – ”Y Ya El Malo” och ”Theofron” – visar han släktskap med David Grubbs, framförallt i den kantiga rytmiken. På ”Y Ya El Malo” bäddar han in de dämpade tonerna i tystnad. En skönt stillsam känsla vilar över låten. ”Theofron” har ett högre tempo och till en början är det lite väl mycket Grubbs över det hela. Men en bit in i låten sätter han egna färger på de korta, torra tonerna. I båda dessa låtar kommer en annan Stackenäs fram. Där strukturen blir viktigare. Till och med antydningar till melodier kommer fram.

”Akshun Jaction” är något annat. Toner flödar och stycket har en närmast naivistisk framtoning, där strängarna till en början tycks spelas i blindo på den preparerade gitarren. Det svagaste spåret på skivan.

Jag uppfattar ”Separator” som en viktig skiva. Den befinner sig i ett gränsland och pekar åt flera musikaliska håll. Kanske är det något som ska separeras, skiljas åt? Vad i så fall, återstår att se. Under tiden kan man lyssna på Stackenäs, solo eller tillsammans med andra, och njuta av en av landets allra viktigaste improvisatörer.