DJ Olive; Triage

Gregor Asch, dvs DJ Olive, har under drygt tjugo år varit en viktig aktör i New Yorks subkulturella ljudvärld. För ungefär tio år sedan började han samarbeta med medlemmar i Sonic Youth. Ett tag var han medlem i Kim Gordons grupp tillsammans med bland annat Ikue Mori. Och han har också sökt sig till jazzen och samarbetat med Uri Caine. Men ”Triage” är inget av detta. Det är inte den förtätade, intensiva, rytmtuggande och ljudkänslige DJ Olive. Det är nummer tre i en serie plattor, som inleddes 2001. Han kallar dem för ”sömnpiller”. Hans idé har varit att skapa texturer och ljudlager som långsamt sövande omger lyssnaren. Monotonin och jämntjockheten är satt i funktion.

Det är ett märkligt projekt. Som faktiskt gör skäl för namnet. Inga pauser, få variationer. Men inom ljudmolnen finns små skillnader. ”Triage” skapades som en installation på Whitney Biennalen i fjor. Alltså måste jag tänka mig ett rum för dessa klanger. Och då jag i tanken försöker röra mig runt och upptäcker jag litet skillnader i hörnen. Inslaget av bearbetade men dock analoga instrument är tydligt. Det ger en övertonsrik disighet. Och Christian Fennesz har hjälpt till med produktionen och även processat musiken. Det ger också spår. Slutligen sätter DJ Olive vårt tålamod på prov, då han uppmanar mig att lyssna på LÅG volym. När jag helst ville skruva upp för att höra ordentligt. Istället skärper jag öron och sinnen. Aha, det där var nog säckpiporna, ja, en röst, slagverk, turntable… Små nyanser i det jämntjocka tvingar sig på mig. Ett verk att lyssna mycket långsamt på.