Dunn + Turnquist

Kning Disk har redan en omfattande bakkatalog med gitarrskivor. Här är ytterligare två som, om man är petig, bör sorteras under ”gitarrbaserad musik”. På bägge plattorna används gitarren mer som konceptuell ljudkälla än klassiskt melodi- och kompinstrument. Datorn och effektboxarna är nödvändiga delar i det ljudande. Ändå står de vibrerande strängarna fram i musiken.

Av amerikanen Alexander Turnquist har jag tidigare bara hört virtuos fingerpicking à la post-Fahey, inte olikt James Blackshaw och Jack Rose. ”Apneic” är något annat. Drone med mycket rumsklang, strängar som processas i långa, modala linjer. Det är meditativt, vackert, musik jag gärna skulle vakna upp till.

Tre låtar, två korta och en lång. Inledande ”Idle Nightmare” har drag av Faheys raga-kompositioner. Ur vad som låter som en handfläkt mot strängarna växer en vemodig, distinkt ringlande melodislinga fram. På den tjuogtre minuter långa ”Electric Lines” är reverbet skruvat på full kyrkorumsklang. Sitarliknande drömska linjer, elektroniken kryper fram i loopar med elsprakande rytm, ett kluster av övertoner blir böljande ljudmattor. Det är behaglig musik. Men inte så mycket mer. Jag får intryck av att Alexander Turnquist velat ta en paus från fingerplockandet och nu provar sig fram i mer ambienta landskap.

Att kanadensiskfödde Kyle Bobby Dunn använder gitarr är inte direkt uppenbart. Här handlar det om elektronisk minimalism med vissa komplexa strukturer. Musiken hade utan vidare kunnat ges ut på skivbolag som Type och 12K. Men låttitlarnas undertitlar tvingar lyssnaren att också ta in det akustiska instrumentet: ”Music for oscillator through guitar”; ”Music for guitar, radio and processors”.

Liksom Alexander Turnquist jobbar Dunn med stort reverb. Jag skulle gärna höra honom live i en stor sal, varför inte en kyrka, det finns ett emotionellt allvar som griper tag. ”Six Cognitive Works” är också mycket medvetet komponerad, några stycken har direkt beröring till skolad elektroakustisk musik, utan att formen fördenskull tar överhand. Att en gitarr är inblandad i öppningsspåret ”Ketole” går inte att höra. Statiska oscillatorljud har, säger undertiteln, passerat ”genom” gitarren. Det kan betyda vad som helst. I vart fall är det en bedårande inledning, som ett mentalt soundtrack till nån diffus dröm, inte ljusår från Ben Frosts iskalla pastoralambient. Att strängar vibrerar i ”Certain Sanctuaries” hörs däremot, om än inbäddade i feta lager av förvrängande effekter. Starkast rörs jag av ”Unmitigated Parts”, en mer än kvartslång låt som liksom bär på en hemlighet. Ur ett fludder av knaster kryper en pianomelodi fram, det är mystiskt, lager på loopade lager, spår av något glömt. Det är lätt att associera till William Basinskis vidunderliga projekt ”Desintegrated Loops”, skillnaden är att Kyle Bobby Dunns ljudkällor håller ihop, materialet brottas varken med omvärlden eller tidens förfall. Det är musik upptagen av sin egen utveckling.

(Publicerad 2007)