Fire! with Oren Ambarchi: In the mouth - a hand

Fire! with Oren Ambarchi
In the mouth - a hand
Rune Grammofon RCD2130

Av: Thomas Millroth

Anslaget är magnifikt. Titlarna formade efter beatpoeten Robert Creeley. Skräddarsydda för Mats Gustafssons öppningar, som alla är magnifika. Han är ”mannen som kanske skrek” med hysteriskt läge på tenorsaxen, han dränker oss i ”historier som kanske flödar över i din inbillning (av skräck)” med ödsliga r&b/soul-klanger på orgel, han ”kanske vill somna i sin dröm (bevarad i huvudet)” med pockande, knastrande, störande elektronik, och han ”tigger om en blåtira” med sina elektroniska utspel som ibland är litet väl funktionella och ospännande.

Nog har Gustafsson tänkt på Creeley i sitt spel. Och det blir för mig ögonblick med bokmärken på. Om bara dessa finns bevarade av honom i framtiden då alla digitala medier upplösts, då skulle de räcka för ett udda kapitel i musikens historia. (Nu invänder Mats förstås, att det ju finns vinyler!)

Fire använder sin vanliga form, som andas och svettas liveframträdande. Johan Berthling är en magnifik basist, tung, malande, bestämd. Andreas Werliin lägger som vanligt upp täta mönster som han håller på. Det är som om de andra inte fanns, eller som om han var ett slags ledare i en rituell föreställning. Allt dansar i hans takt. Och det är när de andra rycker och drar i honom som spänningar uppstår. Annars formar sig Fire till en effektiv musikmaskin med tunga påståenden och oemotståndlig tryck.

Oren Ambarchi drar taggtråd kors och tvärs över det landskap de andra ritar upp. Det är intressant hur han med flit saboterar deras gemensamma rum. Som en annan Duchamp spänner han hindrande trådar framför de enkla vägarna. Det gör också albumet intressant. Fire är som ett galet ånglok av känslor och teknik. Det är när framfarten inte blir så självklar, svängarna utanför spåren oundvikliga, det är då musiken bränner. Den häftiga lunken med Werliins trummor som pistonger är vad man förväntar sig. Då blir dramaturgin stark men möjlig att förutse.

Det är som om musiken tätnar vid motstånd. Det mår den bra av. Uttalad kollektiv trans, stampande, envis, men det kan inte hjälpas, nog fastnar jag för Gustafssons orgelklanger, som med ens öppnar nya associationer, och hans magnifika tenorspel. Den där bristen på tvekan och tvivel tycker jag klingar bra ihop med den evigt geniale Kim Hiorthöys omslag, även om jag skulle vara ännu gladare om han fick göra omslaget helt och hållet utan den petigt ängsligt satta stilen. Hiorthöys egen textning är suveränt i sin o-tvekan.

Slutligen: då och då har Gustafsson litterära anspelningar, en dröm vore att han stannade upp i ett album där musik och text kunde vävas ihop. Verkligen sjunka in i texten och inte bara låna den, där finns redan så många gemensamma knutar med poesin i hans musik att jag gärna vill höra mer. Öppet. Låt musiken bada i orden.

Soundofmusic söker webmaster

Drupalkunnig sökes till Soundofmusic. Vi trivs bra med vårt utseende, men det finns alltid saker att utveckla och förbättra. Vi behöver en webmaster som kan hjälpa oss mot en ytterst liten penning. Maila till red@soundofmusic.nu.

Jazz är farligt

1976
Spellista. Jazzen trevar. Slick fusion och rock rör om. Frijazzen i USA grupperar om och söker sig till europeiska bolag. Lyssna på Frank Lowe, Brand X, Leo Smith, Jaco och andra. Lyssna!

Powerdove på Koloniturné

powerdove