Heine Onstad Kunstsenter_Prisma Records

Bakom det nystartade norska bolaget Prisma Records står Lars Mørch Finborud och Lasse Marhaug. Bolaget har som syfte att ge ut musik som har framförts och skapats för det legendariska Henie Onstad kunstsenter på Høvikodden utanför Oslo. Hittills har det kommit tre skivor. Två av dem dokumenterar aktuella konsthändelser från 2008 och 2009, men här finns också ett riktigt fynd ur arkivet från 1972. Det kommer sannolikt även fler fynd i framtiden, centret har över 600 inspelningar från åren 1968-1990.

Först ut är en skiva med två solokonserter i anslutning till utställningen av den schweiziske konstnären Jean Tinguely (1925-1991), The Future As We Remember It, med slagverkaren Ingar Zach och laptopkompositören Andreas Meland. Tinguelys mekaniska skulpturer är ett fascinerande stycke modernism, precis som med Alexander Calders mobiler har han blivet ett signum för det K. G. Hultén ville kalla ”rörelsen i konsten”. Just att det här handlar om kinetisk konst i förhållande till musik gör tillställningen verkligt intressant, kanske än mer intressant med tanke på att rör sig om slagverk.

Tyvärr finns det ingen text eller information till skivan som på något sätt upplyser om att de faktiskt spelar tillsammans med skulpturernas läten; Zach gör det live och Meland med inspelningar. Tinguely uppfattade rörelseelementet i sin konst som ett sätt att ”avmaterialisera” den, vilket är spännande i förhållande till slagverket. I ”Tanguely Solo” ser Zach till att utnyttja sin sedvanliga arsenal: Grand Cassa (det vill säga en bastrumma på ben), en modifierad sruti box och ”drone commander” (en oscillator) samt naturligtvis ett antal pingisbollar och stråkar. Det hela blir till en vacker, stundtals hypnotisk musik. Klangerna och klattret når varandra i glesa kluster, en slags ljudande geometri som haltar mot horisonten. Ännu en gång vill jag konstatera att Zach är en av de mest originella slagverkarna i dagens experimentella musikvärld.

Melands stycke är också en liveinspelning från utställningen där han med elektronikens hjälp har speedat upp Tinguelys skulpturala tänkande. Övergången från Zach till Meland är som övergången från den industriella revolutionens 1800-tal till 1950-talets rymdålder. Spinnrockens klapprande har blivit till generatorns sprakande och brummande. Jag finner egentligen ingenting problematiskt med Melands stycke, men det fångar inte mitt intresse på samma sätt som Zach gör. Det föder visserligen associationer på samma sätt men det blir trots allt mer ett slags porträtt av Tinguely snarare än ett samspel.

Den hårdnackade Stian Skagen (Conceptvirus) är en av de få inom dagens musikvärld som inte vill kalla sig för ljudkonstnär, åtminstone om man läser hans hemsida. Och det tror jag han gör rätt i. Det relativt korta stycket på litet drygt 17 minuter, The Inward Rising, fungerar helt och hållet som en komposition i mina öron och ger inte intrycket av ett rumsligt tänkande. Stycket spelar dock viktig roll i installationen med samma namn som skapats tillsammans med Monica Winther. På bilderna ser det ut som något hämtat från 60-talets psykedelia där en färgsprakande gigantisk målning använder sig av LED-ljus för att förändra färger, kombinationer och kontraster. I mitten av rummet står en stor geometrisk figur, en sten (eller någon rekvisita från ett ockult sällskap) som kommunicerar med färgerna på något sätt.

Skagens noisemusik ger sammanhanget en komponerad form. Det handlar om en stigande, alltmer intensifierad storm av ljud. Resultatet blir slutligen en ogenomtränglig vägg som med ett tämligen brutalt grepp håller lyssnaren fast. Det är mycket mäktigt, men jag kommer inte ifrån känslan att det hela blir ornamentiskt. Skagens musik sköter upplevelsen åt mig, jag behöver inte själv engagera mig nämnvärt.

Och så slutligen Marhaugs fynd ur konstcentrets garderober: veteranen Kåre Kolbergs (f. 1936) bandstycke Nova från 1972, som skapades i samband med Anderas Kjærs installation ”Sound Environment”. Skivan presenterar ett skiktat verk som förvisso låter ganska tidstypiskt med sina upphackade ljud och klangfigurer, fragmentariska vokala inslag, filter och brus. Men faktum är att det tack vare sin rumsliga karaktär står sig i konkurrensen med mycket av dagens ljudkonst. Nova har en grundläggande melankolisk stämning, angränsande till en skräckromantik i Berios politiska anda. Det märkliga är att konvolutet – åter igen – inte ger någon som helst information om bakgrunden till verket. Kjærs installation är en av Norges första ljudinstallationer och även internationellt kan den betraktas som relativt tidig.

Nu är det inte Prisma Records syfte att skriva konsthistoria (det tycks vara uppenbart), men kanske kan man vad det lider efterlysa en monografi som presenterar de viktigaste händelserna i Henie Onstads kunstsenters uppmärksammande av relationen mellan ljud och konst. Hur som helst skall Marhaug och Mørch Finborud ha ett stort beröm för att de åtagit sig arbetet med att publicera inspelningarna från konstcentret. Det kommer med all säkerhet att skapa en djupare kontakt mellan viktiga moment i den moderna konstens historia och dagens musikkultur.

En hel del har även hänt på Moderna museet i Stockholm. Sveriges radio spelade in rätt mycket om man läser historieböckerna rätt. Vad har hänt med materialet? Nu var ju endast åtta personer i hela världen intresserad av att ta över chefsposten på Moderna museet, så varför inte bjuda in norrmännen för ytterligare arbete?