John Tilbury: Lost Daylight

Another timbre har släppt fyra pianoskivor, som på olika vis demonstrerar instrumentets möjligheter. Naturligtvis har pianot en lång och glimrande historia. Tidigt gjordes tekniskt-estetiska landvinningar i konstruktionen från pianoforte till hammarklaver och vidare till konsertflygeln. Olika interpreter, improvisatörer och solister utvidgade instrumentets uttryck. Alltifrån Beethoven till Debussy, för att inte nämna det som hände under 1900-talet, från Henry Cowell till John Cage. Och just nu pågår en frustande omvärdering av tradition och teknik.

Lost Daylight är ett mycket upphetsande album. John Tilbury tolkar fem stycken av den amerikanske minimalisten Terry Jennings (1940-81), som bland annat spelade med La Monte Young. Inspelningarna kommer sannolikt att lyfta fram denne ganska förbisedde amerikanske tonsättare.

Skivan lockar också med 39 minuter John Cage. Hans märkliga stycke "Electronic Music for Piano" från 1964 uppfördes, om jag förstått det rätt, samma år i Stockholm av Cage själv tillsammans med David Tudor. 2002 skapade Tilbury och Lexer en egen version, som så småningom byggdes upp via en dator. Partituret har karaktär av rena kortfattade anteckningar så det har givits möjligheter att göra kompositionen till sin. Själva framförandet är på sitt märkliga vis både faktiskt och klart. Ljud och tystnader glider över i varandra, bådadera ett material att bearbeta inom kompositionens ramar. Flödet av tid känns föga.

Vid tillfället för denna inspelning återvände Tilbury och Lexer till den spelsituation som präglade Cages och Tudors framförande. De ville gå längre än till att endast komplettera pianot med elektroniska effekter. Resultatet är en extrem närbild av pianot och de klanger som långsamt stiger ur det, de elektroniska ljuden skär som överraskningar i ljudrummet och avlyssnas lika noga de. Det är sällan så sker.

I The Wire #313 konstaterade Philip Clark att Lost Daylight kommer låta tala om sig i åratal. Det förstår jag. Rent inspelningstekniskt är det ett under, signerat Sebastian Lexer. Dynamiken är oerhörd. De svagaste klangerna går utan problem att följa. Och det är nödvändigt för att kunna tillgodogöra sig Cage och i allra högsta grad Jennings. Alla slags utsmyckningar och onödig gestik är avskalad. Han låter flygelns klanger långsamt sväva. En stillhet mellan ton och tystnad breder ut sig. Varje ton får rum. Varje klang är ett enskilt universum. Detta är musik som rymd.