Magda Mayas: Heartland

Få pianister i dag spelar inne i klaveret med en sån flygande flytande klang som Mayas. Andrea Neumann, som man kanske närmast tänker på beträffande insidan av pianot, går mer på mikrotonerna och mininyanserna. En observans som bränner hål av ljus i musiken. Mayas däremot skapar ljuset. För henne är strängarnas värld som en stor maskin att rulla igång. Hon fogar klang till klang, ljud till ljud, droner framkallas, övertoner susar och hon håller igång en allt vidare sammansättning med en rytmkänsla som är mycket ovanlig.

Pulsen känns oavbrutet. Och den inte bara böljar obönhörligt, den hämtar energi från de djupaste registren och flyr i de vassaste tunna klangerna. Instrumentet är mycket påtagligt, som en kropp eller ett rum att vistas i. Det uppstår genom hennes flödiga stil, där hon prövar alla möjligheter. Minimalist är hon inte. Men hon använder alla de erövringar som gjorts av den minimala omprövningen av instrumentet. Det ger en närmast vällustig dramatik åt musiken.

Mayas är en orkestral musiker. Hon söker inte en ton i taget och väntar på tystnaden och den avklingande tonen. Hon är glupskare än så. En frossare i ljud, där inga nya franska kök lägger minimalistiska hinder i vägen. Skivan innehåller endast två spår. Det första, "Shards", är knappt tjugo minuters lysande ljudtivoli. Det andra, "Slow Metal Skin", är en dryg halvtimme fylld av rum och håligheter. Det känns som Jules Vernes resor under havets yta och in i mot jordens medelpunkt. Förvrängda bilder, grinande speglar och hisnande undervattensutsikter framkallas av Mayas klanger. Snart hör jag hur många linjer hon upprätthåller. Olika klanggrupper går parallellt med varandra, speglar sig, ekar, byter plats.

Hennes geni ligger i detta att inte bara virtuost behärska en stor repertoar av möjligheter men även kunna använda dem alla på en gång utan att framkalla kaos. För det är strukturerat. Och så liksom helt apropå efter frosserierna i klaverets akustiska möjligheter ger hon sig in i ett vanligt område idag, nämligen att låna klanger ur elektroniken till instrumentet. Och skapar kluster och brus som lämnar många bakom sig – också sådana som noisar till det med sina elektroniska grejer. Hon löser upp dessa sammantvinnade klanger och känner på dem en efter en, och det märkliga inträffar att hon landar i ett slags Henry Cowell-språk. Starkt infekterat av friform, fotat på den berlinska överkänsligheten för småklangernas prismatiska möjligheter. Så löser skivan upp sig i ett magnifikt färgsprak av toner. Det är mycket starkt.