Marchetti_Capparos_Equus

Musique concréte upphör aldrig att fascinera: Vad lyssnar jag till? Varifrån kommer ljuden? Hur tänker jag bort de semantiska lagren? Det finns dock mer eller mindre intressanta bidrag inom genren. Risken är ofta överhängande att det blir en ”film för öronen”, även om det är långt ifrån verkens intention. Principiellt är det kanske inte något fel med det. Men det tenderar att bli musikaliskt mindre intressant och mer någon form av övergripande audiovisuell teori över det hela.

Detta var något som redan från början, hos Pierre Schaeffer och kompositörerna inom Groupe de Recherches Musicales, gav upphov till allsköns experimenterande med olika mediala teknologier. En av medlemmarna i GRM, Michel Chion, har ägnat decennier åt att praktiskt och filosofiskt undersöka så kallade ”osynliga ljudkällor”, dvs. ljud som introduceras men som inte hänger samman med några visuella framträdanden. Om Schaeffer var sextio- och sjuttiotalets tapeguru tycks det nu vara allt mer tydligt att Chion gör anspråk på rollen.

Den unge franske elektroakustiske kompositören Lionel Marchetti har skrivit en hel bok om Chions filmteorier och kompositioner. Det är alltså inte underligt att hans egna kompositioner står i relation till begreppen om akusmatiska och de-akusmatiska ljud. Nyligen har det amerikanska experimentbolaget Pogus släppt verket EQUUS där han tillsammans med kompositören Olivier Cappros gräver sig långt ned i receptionspsykologins och ljudens undermedvetna. Skivan är också ett beställningsverk från Institut National Audiovisuel, Groupe de Recherches Musicales (INA GRM) där just Cappros var ”composer in residence”.

EQUUS (Grand Véhicule) är en dryg halvtimmas verk i tre delar som närmast kan kallas en akustisk arkeologi i thrillergenren. På ett extremt skickligt sätt väver de ihop radioröster, kyrkklockor, knaster, motorer, pistolskott, skratt, hjärtslag, erotiska och oerotiska ljud till en lika sansad som sensationell resa i västerlandets kulturella minne. De manipulerar med ljud utan att det blir uppenbart hur man har förflyttats från a till b. Det man hör är alltid något slags gränstillstånd. Någonstans i mitten av materialet klipps något annat in i en och samma ljudutveckling: ett skrik övergår till bruset av en våg som tonar ut och en fjärran berättarröst träder in; vi hör klappret av hästhovar, en fjärran operaröst, ett dissonant piano, någon hostar osv. Det är narrativt, men med drömmens absurda utvecklingslogik och med mardrömmens ljudbank.

Men verket låter sig inte reduceras till ett kollage av mer eller mindre härledbara ljudkällor som satts samman med sofistikerade medel. Det blir inte ett surrealistiskt radiodrama utan faktiskt ett välkomponerat musikaliskt verk. Styrkan är att det hela tiden finns parallella spår där det narrativa och de kompositoriska planen går in och ut ur varandra. Det är mycket skickligt och väldigt lyckat.