Öh Wave! Experimental Music fromthe Cornflower Fields of Östergötland

En skitdum idé, tänker jag förstås. Att begränsa musiken till en plats. Inget fel på Östergötland, några av mina bästa och mest kreativa och underbaraste vänner knyter an till denna trakt. Men vad tänker ni på vad gäller musik, då ni säger Östergötland? Just det! Inte så värst mycket.

Men det visar sig att attityden är underbart avspänd i urvalet. Varje inbjuden musiker presenteras på något fritt vis. Pär Thörn öppnar med orden: ”I lived in Linköping in 1997. It was a miserable year…” Då kan det bara bli ett succéalbum.

För det är det. Jag jämför gärna med en annan dubbel-CD jag just lyssnar på, Klingtorg, där huvudsakligen aktörer med anknytning till staden Wien deltar. Det är upp och ner där i musiken i det gamla Habsburgska väldets huvudstad. Somligt är väldigt bra, annat rätt trist och inskränkt. Allt är ju inte toppen här heller, i Östergötland alltså; men det finns en energi, spelglädje, och, ja faktiskt, naivitet, som är smittande. Den här produktionen håller jag bra mycket högre. Och för ärliga musikmänniskor måste sökandet jämt pågå, och då finner man de gyllene kornen på album som detta. Förresten var det på en knasig sammanställning av sovjetisk experimentell jazz jag för övre tjugo år sedan första gången hörde Sainkho Namtchylak. För att bara välja ett exempel. Och var hörde jag Margareth Kammerer första gången?? Ja, gissa, en numera helt bortglömd samlingsskiva med nya musiker i Berlin. Och så vidare.

Den som aldrig hört Fit Slick eller Fria Konstellationen förr har något att se fram mot här. De senare avrundar urvalet med en fullständigt explosiv extas av elektricitet och buller. Det svänger värre än någon vågar i Wien. För i Östergötland verkar de inte lika bundna vid förlagor, och är de det i olika drone och noise-stycken misslyckas de ändå och kommer ut på andra sidan med kinderna glödande av entusiasm.

Kända och mindre kända artister samsas: Pär Thörn, Leif Elggren, Paradogx, Martin Bladh, Lindefelt, Jarl, Magnus Alexandersson, Wolfgang Peter, Mentzel, Henrik Wallin (som inte = pianisten), Ohvoth, The Theory of Evolution, Gaerra+Swalan, Skin Area, Sten Sandell, Miulew, Skeppet, Erik Levander, Altar of Flies, Solo Archivists, Barrikad, CJH, Lender, Fit Slick, Fria Konstellationen.

Thörn är smärtsamt briljant i "Katharina Blums förlorade heder", Elggren dokumentaristiskt skakande i "Fear". Naturligtvis. Men finns en sammanhållande estetik? Kanske. Den skulle i så fall handla om experiment, elektronik, ljudextas, stegring. Det blir tydligt då jag hör Sten Sandells bidrag, som är en märklig åkallan; inte den Sandell jag hade förväntat mig, den dynamiske pianoguden. De dronande tonklungorna får andra stå för i denna sammanställning. Sandell dyker djupt i ljuden. Jag kommer inte glömma det.

Det hörs för mig som om producenten i sitt inre lyssnat till en mängd konkreta ljud, sökte former för extas och utlevelse, nya parametrar att slita sönder det lättjefulla lyssnandet med. Det är musik som kräver, som attackerar och inte minst söker nya drömmar där skönhet kan få plats bredvid raseriet och utlevelsen. Jag tror producenten letat musik som söker – också då den ekar av andra uttryck.

Utgåvan är omsorgsfullt gjord, men efter den här sprakande ljudduschen skulle jag ändå ha velat veta litet mer om alla dessa musiker, mer än vad de själva vill säga, jag hade velat höra en del om landskapets musikställen, nätverk, experimentella historia.

När båda albumen är genomlyssnade, söker jag omedelbart efter några spår att lyssna på igen. Jag kanske väljer Erik Levander, som gör sitt bästa för att hypnotisera mig…