Paavo Cançó del Paó

Utifrån strukturerade former gör den svenska gruppen Paavo en mycket oförutsägbar musik. Med Sofia Jernberg uttrycksfulla röst och Cecilia Perssons piano i förgrunden leds musiken in i områden av frijazz, improvisation, progressiv rock, jazz och konstmusik. Viljan att tillföra ny element i musiken, en rytm, ett instrument, ett infall slår hela tiden igenom. Musiken är ytterst levande och föränderligt, aldrig tvingande eller överfylld. Obehindrat rör sig dessutom hela gruppen mellan det komponerad och det improviserade. Vad som är vad är inte alltid lätt att veta, och varför ska det vara det?

Paavo fick stor uppmärksamhet när de släppte sin debutskiva år 2007. Med sin icke-konventionella jazz satte de välbehövliga frön i svenskt musikliv. Att tänja på jazzens gränser fortsätter de med på nya Cançó del Paó och det är inte väsenskilt från debuten, mer av förädling skulle jag nog säga.

Frontfigurerna till trots handlar Paavo mycket om gruppspel. De tre blåsarna Nils Berg, Thomas Backman och Marcelo Gabard Pazos (på tre låtar) är i ensemblespelet lika fogliga som trumslagaren Gustav Nahlin och basisten Clas Lassbo. I det gemensamma uttrycket sätter de tryck på musiken samtidigt som de får ett relativt stort utrymme att improvisera. Cecilia Persson skulle gärna få ta för sig lite mer än vad hon gör, hon spelar naturligtvis mycket bra, men jag saknar litet av den uttalade rytmik och känslighet jag förknippar med henne.

Sofia Jernberg är den som sticker ut mest. Med sin vokala spännvidd är hon helt unik på den svenska scenen. Hon växlar mellan det ordlösa och det ordsatta, vandrar melodiskt i de gälla tonfärgerna och är ett mycket bra exempel på hur man kan göra rösten till ett instrument. Hon visar det underbart på ”Grus blir guld blir grus” där hon löper parallellt med blåsinstrumenten, inte minst i partiet med gästande trumpetspelaren Emil Strandberg.

”Grus blir guld blir grus” är också ett exempel på hur influerade Paavo är av 70-talets konstrock både i form av grupperna kring Art Bears (med Dagmar Krause på sång) och Canterburyscenen med Hatfield & The North. Rockinslagen, svagheten för taktbyten och avancerade arrangemang samt den instrumentella färdigheten (medverkar gör även Alberto Pinton) sammanlänkar två helt olika eror. En intressant parentes är att gästande Fredrik Ljungkvist, dock inte på denna låten, med sitt Yunkan 10 med bland annat Jernberg visade samma tendenser när de gjorde en fantastisk spelning på Jazzfestivalen i Stockholm 2008.

Av skivans åtta låtar är nog ”Grus blir guld blir grus” den jag gillar mest. Men den sökande lekfullheten i Lilla är också spännande att lyssna på, Jernbergs röst passar alldeles förträffligt ihop med Gustav Nahlins xylofon, det finns en fin samhörighet i deras respektive klara klanger. Det kontrollerade myllret i "These worlds are also games" är en annan höjdpunkt.

Egentligen har jag bara en invändning. På några ställen, bland annat i inledande "Passage", tar en mer konventionell jazz över. Klichéerna blir tydliga och det annars så säregna uttrycket går förlorat. Då hjälper det inte att Nils Berg spelar ett vitalt solo på basklarinett.

Men Cançó del Paó är lika fullt ett mycket bra album. Och som jag skrev i en krönika här i Soundofmusic för ett par veckor sedan känns det mycket spännande att flera unga svenska jazzartister försöker att ta sig förbi det nordiska vemod som präglat genren sedan många år tillbaka.