Scoolptures_Materiale Umano

”No prearrangement. No Tricks. No Treatments”. Det är lätt att hävda, svårt att leva upp till. Men det här bandet fixar det galant. Scoolptures är en kvartett med nya idéer för 2010-talets jazz. Enbart instrumentsättningen tar dem till finalplats. Bandet består av Nicola Negrini på bas, metallofon och liveelektronik, Achille Succi på basklarinett, altsax och shakuhachi, Philippe Garcia på trummor, röst och liveelektronik samt Antonio Della Marina på sinusvågor och liveelektronik. Alla namn är nya för mig.

Scoolptures representerar en egensinnig jazz: stundtals dominerande elektronik men ändå med en helt akustisk atmosfär, fritt och improviserat men ändå komponerat och synkroniserat. Man kan också med glädje konstatera att den är helt vansinnig. Materiale Umano består av tretton spår där titeln tycks få sin något morbida förklaring genom att alla låttitlarna står för någon form av vivisektion av den mänskliga kroppen: ”Brainslice”, ”Liverslice”, ”Lungslice”, ”Skinslice” osv. Men jag tror inte att det finns så mycket mening under detta än själva lekfullheten, en dissekering av jazzens organiska kropp medelst elektronisk hardwear. Jag letar förgäves efter information om elektroniken som är involverad eftersom det inte handlar om sedvanligt knaster eller kretsbändning. Den låter mer som någonting Florian Hecker eller Thomas Lehn skulle gå i gång på, någonstans mellan analog synt och ren och skär hårdprogrammering. Den kvittrar, smattrar och far runt som en slumpgenerator. Stundtals är det en kamp mellan en elektronisk värld och en varm akustisk altsaxofon, en vilande bas och sparsmakat trumvispande.

Visst är skivan lekfull, men det är inte något Zappaspex. Scoolptures letar efter ett nytt språk, en ny vokabulär för en integrerad jazz. De ställer dörren på glänt. Flera av spåren är balladliknande meditationer av klassisk triosättning med sax, bas och trummor. Men något smyger sig in och utan att ta över smått börjar arrangera om och störa den trygga formen, så som t.ex. i den märkliga ”Hipslice” eller den sakrala ”Lostslice”. Det behöver inte nödvändigtvis vara en elektronisk katt bland hermelinerna. Det kan räcka med en jamande, ytterst egendomlig, mänsklig sång. Låten ”Lungslice”, med den traditionella japanska bambuflöjten shakuhachi är oerhört vacker och den påföljande ”Nervslice” bjuder bl.a. på lite fragment av old school hiphop-beats – om än på gränsen till sammanbrottet.

Det här är musik som jag bara måste bejaka. Samtidigt är det svårt att hitta några favoriter bland kroppsdelarna och som synes är det lika svårt att beskriva musiken som sådan. Och åtminstone det sistnämnda brukar vara tecken på kvalitet för mig. Materiale Umano är en lysande start för Scoolptures, men jag tror också att det kan bli än mer fokuserat och möjligen också än mer förvirrande. ”Can’t be ignored” är Leo Records litet lakoniska kommentar till bandet. Att det handlar om ett gäng musiker som är relativt okända utanför Italien borde ju inte spela någon som helst roll när musiken är bra, men musikjournalistik fungerar ofta på sitt eget opportunistiska sätt. Men skivan börjar så smått att uppmärksammas här och där. Om bandet fortsätter sitt påtande i jazzkroppen kommer de definitivt att skapa en publik och vem vet kanske också definiera en ny genre.