Skogen

Skogen är Erik Carlsson, Magnus Granberg, Henrik Olsson, Leo Svensson, Petter Wästberg. Albumet består av ett nästan fyrtio minuter långt stycke. Ljudbilden är mycket speciell med två slagverksspelare, piano, cello och elektronik. Den senare blir mer ett eget instrument, en tonfärgning, eftersom de akustiska dominerar med sin avvaktande sorgsenhet. De släpper motvilligt ifrån sig längre linjer och sammansatta ljudblock. Musiken sätts punktvis in. Under långa minuter med mycket pauser uppfattas övergripande melodifragment som svävar över landskapet.

Erik Carlssons och Henrik Olssons slagverk ger en rik klang, där instrumentens materiella egenskaper spelar en viktig roll i färgsättningen. Jag hör trä, klockor, metall. Men knappast rytmik i vanlig mening. Den rörelsen finner jag i fragment hos cellisten Leo Svensson och inte minst i Magnus Granbergs piano. I återkommande andetag verkar pianoklangen, som med tranceartad långsamhet upprepar korta figurer. Klangligt liknar de varandra, tonalt skiftar de. Fragmentet berättar om större former, starka känslor.

Eftersom jag upplever pianospelet som en obruten väv finns en stark formmedvetenhet. Pauserna verkar som om musikens form rörde sig under själva tystnaden. En stark form upplevs hela tiden och binder ihop de korta inpass alla spelarna formulerar sig med. De har valt en begränsning, ett trångt rum att röra sig i. Det gör satsningen större, koncentrationen avgörande. Det duger inte med en massa spilltoner. Här går chansningen, slumpen, svaren, frågorna i dagen. Det är en mäktig upplevelse att följa musikens process, dess avvägningar, där de knappa tonkonstellationerna efter en dryg halvtimme upplevs som ett slags eufori i ett drömtillstånd. Till detta bidrar i högsta grad Magnus Granbergs hypnagoga pianospel. Mellan dröm och vaka.

Efter att ha lyssnat på Skogens försjunkna, fragmentariska, hjärtslagsrörliga musik kommer jag att tänka på en titel till en föreställning av Birgit Åkesson signerad av Erik Lindegren: ”Öga: sömn i dröm.”

(Publicerad 2008)