Uton & Antony Milton: NTHnthsthSTH (Release the Bats)

Uton och Antony Milton är två giganter ute i kanten. Den ene från Finland och den andre från Nya Zeeland. Bakom namnet Uton hittar vi Jani Hirvonen, en av de starkaste röster på Finlands undergroundscen som ofta nämns i samma andetag som Kemialliset Ystävät och Paavoharju. Han har gett ut mängder av musik på fina bolag som Jewelled Antler, Pseudo Arcana, Last Visible Dog, Digitalis och det egna Ikuisuus. Inte heller Antony Milton är någon nykomling i sammanhanget. Precis som Uton bossar han över ett skivbolag (Pseudo Arcana) och har en lång karriär bakom sig som ljudkonstnär och musiker, både under eget namn och andra. Några exempel; A.M, The Nether Dawn, Paintings of Windows och Mrtyu.

Precis som jag förväntat mig väntat rör sig musiken i långa utdragna stycken, lagom för att fylla varsin vinylsida. Trots den svala takten är det musik som pulserar. Uton är först ut och öppnar med vibrerande toner som sprider en känsla, laddad med bilder från John Bauer och hans trollskogar. Musiken trampar upp en stig mellan psykedelika, frijazz, drone och noise. Hela tiden med en kuslig, lite nervig känsla. Samtidigt som anslaget är vackert. Som mycket av den nya frisinnade musiken från Finland tycks skogen vara en oändlig inspirationskälla. Men scenerna förändras och plötsligt blåser en Österländsk vind in, när en flöjt plötsligt kvittrar förtjusande. Annars är det svårt att urskilja instrumenten. Här handlar det mycket om ljud. I en långsam rörelse tuffar vi fram genom komplexa strukturer i ljuddyningar från processade ljud och vinande elektronik. Man hålls stången i väntan på ett crescendo som aldrig kommer.

Antony Milton arbetar mer med gitarr. Strängarna bäddas ned i lager och åter lager av fältinspelningar, analogt brus och trummande. Musiken är tät och har en mörkare ton. I början låter det som tusen kackerlackor som kryper på betong, och skogsbilderna är som bortblåsta. Svärtan avtar längs med vägen, medan Antony Miltons gitarr klingar ödsligt. Det finns en rymd i stycket, det är som om kärnan i musiken är ett vakuum, en tomhet som egentligen inte finns. Jag vet inte hur han får till det, men det ger en känsla av lätthet.

Trots att de arbetar på liknande sätt finns det stor variation. Hos Antony Milton finner vi mer av sångstrukturer, medan Uton rör sig mer i det vaga, psykedelisk sinnesutvidgande. Trippande. Antony Milton fångar upp lyssnaren med sina gitarrmelodier. Små tunna strukturer som räcker för att öronen ska följa med. Hos honom hittar jag också crescendot och frenesin som jag letade efter hos Uton. Varje sida förmedlar olika känslor. När Uton landar i den drömska trollskogen går Antony Milton ned i källaren, där kackerlackor och maskiner gnids mot varandra. När jag gått från den ena sidan till den andra kan jag ändå konstatera att det här är ett av Release the Bats bästa släpp.

(Publicerad 2008)