Thomas Ankersmit_Live in Utrecht

Thomas Ankersmit
Live In Utrecht
Ash International Ash 8.8

Av: Johan Redin

Första gången jag hörde den unge nederländske altsaxofonisten Thomas Ankersmit uppfattade jag det som ett radikalt genombrott i den segslitna estetiska tvekampen mellan akustiskt producerade ljud och det elektroniska. Att smälta samman gränserna är relativt enkelt att få till, men att efterlikna elektroniken med helt akustiska medel och dessutom göra det med övertygande kontroll och precision är inga självklarheter. För snart tio år sedan, i ett svart oansenligt cdr-omslag med en 3”-cd och en e-postadress, levererades en sådan knockout. Så kommer nu äntligen nästa fullträff, då Ankersmit skiftar perspektivet och med hjälp av till större delen elektronik åstadkommer en övervägande akustisk känsla.

Även om Ankersmit tidigare använt flerkanalsteknik var resultatet likväl häpnadsväckande. Här vilade någonting nytt, något kommande. Men produktionen förblev ytterst sparsmakad. Det kom en till cdr-skiva, en split-lp med Jim O’Rourke och några samarbeten med Kevin Drumm. I intervjuer säger han själv att han medvetet håller en låg profil och gör sig hörd när det är så dags. Han är självlärd saxofonist, utan något särskilt intresse för jazz eller improvisation som sådant. Huvudsakligen är han engagerad i konstvärlden med flertalet ljudinstallationer och intrikata akustiska koncept.

En som tidigt såg Ankersmits potentialer var kompositören Phil Niblock och tillsammans har de gjort många turnéer och framföranden. Det är ett samarbete som pågår fortfarande (senast på GAS-festivalen i Göteborg). Niblocks ande svävar också över den nyligen utkomna fjärde skivan Live In Utrecht. Det är ett stycke på drygt 38 minuter som i långa, dronande och pendlande rörelser bildar en intensifierad form utan att använda det lättköpta tricket att stegra kompositionen mot klimax. Riktigt intressant är som sagt att Ankersmit trotsar all impropuritanism och ger sig hän åt elektronik och digital teknik. Inspelningen är som titeln avslöjar en livesession, men mycket av saxofonen är förinspelad och kommunicerar med en laptop, en analog modulsynt och diverse taper framtagna av den elektroakustiske kompositören Valerio Tricoli.

Det handlar utan tvivel om en särdeles kreativ användning av teknologi och kompositionstänkande som vinner på att stöka så litet som möjligt och ordna utan att vara pedantisk. Det akustiska och elektroniska går ofta kant-i-kant med varandra snarare än smälter ihop. Effekten är en sorts relief i den utdragna dronande rörelsen, där stereopanorering emellanåt ”syr ihop” en vävnad som repas upp. Efter ungefär 17 minuter uppstår en nästintill tystnad som utan att skapa brott i stycket snarare låter det hämta kraft inför nya introduktioner av ljud. Den avslutande delen av stycket bygger upp en eftertrycklig polyfon saxofonkropp som närmast för tankarna till tidiga Urban Sax. Det är mästerligt, metodiskt, sansat och helt igenom övertygande.

Derek Bailey 2001

Jazz är farligt

1977

Spellista. George Lewis, Don Cherry, Hamiett Bluitt, Instant Composers Pool, Colosseum II, George Russell. Stor blandning på jazzen av 1977. Lyssna!

Henry Cow: Fransk tv 1973