Albumet är inspelat i Dimitra Lazaridou-Chatzigogas hem i Aten mellan juni 2010 och april 2011. Fönstren stod uppslagna och gatuljuden tränger in. Där hörs larmet från en utryckning, bilar som tutar, brus. Det blandar sig med hennes elektroniskt förändrade cittra. Visst, hon är en släkting till Berlin-musikerna. Anette Krebs, Andrea Neumann. Att hon spelat med Rhordri Davies och Tisha Mukarji förvånar väl ingen. Och tillsammans med gitarristen Ferran Fages har hon skapat blödande, skärande, gnisslande mästerverk, Corgrcoc (Another Timbre).
Här hör vi henne helt ensam under femtio minuter. Det är en upplevelse av vikt. Först det första har hon en osviklig känsla för form, storrytm, klangkast och rummet. Det är bara musiker som Andrea Ermke, som skapat liknande rum. Men detta är ändå helt originellt.
Det är inte experimentet det handlar om. Hon skapar en ljudbild som är likt ett levande väsen. Inga dissonanser är så skarpa att de inte kan ta varandra i hand i den egenartade ringdans som Dimitra Lazaridou-Chatzigoga bjuder upp till. Missa inte detta album. Ett av de skarpaste på mycket länge, och ännu ett namn bör antecknas i listan över mest hörvärda omskapare av instrument.
