Basisten Adam Linson har velat ge en ram åt några musiker han gillar genom att lägga upp en elektroniskt förinspelad grund. Där ska Axel Dörner köra in sina trumpetljud, om det går, Rudi Mahalls basklarinett kanske kommer stegra sig inför denna vägg och Paul Lytton kan väl förväntas rytmisera det och lägga åtskilliga färger till paletten.
Förutsättningarna är inte alltför djärva, men den givna formen innebär ändå en stegring. Det är ju kända solister han bjudit in.
Den nya kontext för dessa musikaliska begåvningar, som Linson nämner i konvoluttexten, är väl inte så värst ny. Knappt ens oväntad. Ganska vanlig i dessa sammanhang, skulle jag våga påstå. Ändå ger den en ram, tecknar gränser och uppmanar till uppror. Numera är denna dock revolt inte så värst allvarlig. Utmaningen mer kittlar än utmanar Linsons inbjudna kompisar.
Och det skärpta humör de uppträder med är lysande.
Dörner lägger också till egen elektronik samtidigt som hans trumpetspel bränner långa linjer och kör hål på de elektroniska väggar Linson rest. Det är mycket fin klassisk trumpet här faktiskt.
Mahalls basklarinett är stundtals ett upprorsinstrument. Vill inte riktigt blanda sig, väser och skrålar utan hämningar.
Lytton verkar van, och nöjer sig med att ettrigt jobba med och mot elektroniken så att en gnistrande flod av ljud strömmar kring de andras fötter. Tillsammans ger de fyra i kvartetten en musik som är ett slags extrapeppad friform. Utan att vare sig öppna för spräck eller reduktionism.
Inte en utgåva som förvånar de vana, men som gläder habituérna och som säkert skulle öppna sinnet hos många musikälskare utanför de fria-impro-kretsarna, för här finns så mycket virtuositet in i de minsta ljud och andetag. Det är ovanligt öppet, flytande och inbjudande. Samtidigt som alla musiker hela tiden tar sin konst på djupaste allvar utan allt flams.
Det låter onödigt att skriva, men det är faktiskt skönt med en platta där musiken helt tas på allvar på sina egna villkor.
Ett stort utropstecken efter det konstnärliga allvaret är den lilla uppsatsen på konvolutet, där Linson generöst berättar för oss om sitt projekt, sin musik och skivan. Föredömligt. Inget schnicke-schnacke, skulle Peter Brötzmann gillande ha sagt.
