Hyllning eller spott och spe? Rösterna om det tyska skivbolaget ECM omfattar både och. Men det fanns en tid innan ”ECM-soundet” slagit igenom, när bolaget gav ut en flora av mycket experimentella skivor. Soundofmusics Magnus Nygren har lyssnat igenom bolagets första 20 skivor och hittar flera guldkorn.
Och visst har ECM givit ut många väldigt bra och betydelsefulla skivor: Art Ensemble of Chicago, Kenny Wheeler, Sam Rivers, Jack DeJohnette, Steve Reich, Christian Wallumrød, David Darling, Codona och Old and New Dreams med Don Cherry, Dans les Abres och många fler. Men den mest spännande perioden är den allra tidigaste, på den 20 första skivorna finns kanonskivor med Jan Garbarek, David Holland och Derek Bailey, Paul Bley, Circle, Music Improvisation Company, Terje Rypdal med flera. Det är oförutsägbar musik inspelad under goda förhållanden – innan ECM-soundet var utvecklat. Även om jag inte är något stort fan av Chick Coreas och Keith Jarretts soloskivor klassar jag dem ändå som för tiden mycket viktiga skivor som i solopianoformatet lyckades ena jazz, nutida musik och sånger i ett nytt sammanhang.
Några tendenser är annars svagheten för formatet piano/bas/trummor, framhävandet av norska musiker, influenserna från Miles Davis fusion av jazz, funk och rock – och trots allt en begynnelse av ECM-soundet. Sammanlagt sex skivor av de 20 första har sättningen piano/bas/trummor under ledning av Mal Waldron, Paul Bley, Chick Corea, Wolfgang Dauner och svenske Bobo Stenson. Olika temperament ger olika uttryck kan man beskriva det som, på ena sidan en sparsmakad Paul Bley, på den andra en flödande Bobo Stenson, långt ute i periferin Wolfgang Dauner.
Det norska inslaget är betydande i ECM-katalogen. Och på de tidiga skivorna finns ett naket och mycket laddat sound som framförallt gör sig gällande på Jan Garbareks ”Afric Pepperbird”, en helt enkelt strålande frijazzskiva i absoluta världsklass. På övriga tidiga norska skivor finns en mycket tydlig influens av Miles Davis och hans tidiga 70-tals funkjazz. Att ECM drar till sig Miles Davis-musiker som Jarrett, Corea, David Holland och senare Jack DeJohnette talar väl också för att Manfred Eicher hade näsa för goda musiker.
På några av dessa tidiga skivor börjar det omtalade ECM-soundet att höras. Det finns delvis på några av de norska skivorna, men också i viss utsträckning på Bobo Stensons skiva. Många ser det som ett mycket gott betyg, andra tycker annorlunda. När det senare utvecklades betydligt mer av den norske ljudteknikern Jan-Erik Kongshaug, skriver bland annat den amerikanske musikjournalisten John Corbett att eko och kompression ”… wrench the sound of music from the body of the performer and erase its trace. It is not surprising that ECM:s records are of ”audiophile quality.” They appeal to a fantasy of absolutely independent music, where concerns of the image never enter the picture. Lullaby, close your eyes, and good night.” (John Corbett, Extended play, Duke University Press, 1994, s 44).
I ECM-soundet – det ska dock påpekas att ljudet naturligtvis skiftar på de över 1000 skivor ECM gett ut – finns dock ett romantiskt drag som återspeglar sig även i de formgivna, påkostade och mycket konsekventa omslagen, ofta designade av B&B Wojirsch, det vill säga Barbara och Burkhart Wojirsch (efter Burkharts bortgång kom även Dieter Rehm med i bilden). Storslagna landskap, suggestiva och mystiska bilder, enkla mönster går igen. Det karga, ensliga och nordiska finns således både i ljudbild som omslag.
