Den första delen av 1960-talet är fantastisk period inom jazzen. Bop-traditionen brottas med de nya idéerna som formats av Cecil Taylor och Ornette Coleman. I detta spänningsfält – som ännu inte blivit frijazz – skapas en mängd underbara skivor där det nya löper parallellt med det beprövade. Magnus Nygren presenterar ett urval av dessa.
De första åren på 1960-talet befinner sig jazzen i en brytpunkt som gör perioden till en de mest spännande i jazzens historia. Ornette Coleman, Cecil Taylor och till viss del Charles Mingus hade öppnat upp nya möjligheter med banbrytande album i slutet av 1950-talet. Många inom den avantgardistiska jazzen lät sig inspireras och fortsatte att utmana konventionerna. Under 1962-64 kom det ett antal skivor som befann sig precis i detta tillfälliga mellanrum mellan det ”nya” och traditionen. Med ena foten i det gamla sökte sig den andra ut i oupptäckta musikaliska landskap. På olika sätt testade man friheten, harmoniskt och melodiskt men i mindre utsträckning rytmiskt, det fick dröja något år till. Visst fanns många exempel på polyrytmik, men tempon och 4/4-takten låg ofta fast.
Det mest intressanta är naturligtvis den nyfikenhet och de nya möjligheter som hade dykt upp med Coleman och Taylor. Samtidigt ska man inte glömma bort att pionjärer som George Russell och Miles Davis också brutit upp konventionerna inom bebop och hardbop med den modala jazzen. Manöverutrymmet för solisterna blev i den modala jazzen betydligt större än tidigare. Men vissa ville mer och där bortom det beprövade fanns nya musikaliska utmaningar. Intressant är att det nya för många också innebar en tillbakagång, med den extremt förutbestämda bopen hade den kollektiva improvisationen i New Orleans-jazzen tvingats bort. Men nya förhållningssätt till musikskapandet öppnade denna källa att ösa ur. Det hörs tydligt hos Steve Lacy och Albert Ayler, men är också närvarande hos Archie Shepp och ”vår” Bengt ”Frippe” Nordström.
Men även det parallella händelseförloppet inom konstmusiken påverkar denna tidens jazz. Det som kallas ”third stream”, där jazz och klassisk musik blandas, utvecklades i slutet av 50-talet med musiker som John Lewis och Don Ellis. Även dessa öppnar upp jazzen. Den klassiska musiken influerar naturligtvis även Cecil Taylor, men också Jimmy Giuffre och Paul Bley är klart påverkade därav.
Intressant är också hur den rytmiska stadgan påverkar jazzen under den här tiden. Att den inte likt det melodiska och det harmoniska förändras är av stor betydelse för att musiken blir så intressant. Rytmiken står där som en jämförelsepunkt, något att förhålla lyssnandet till när andra konventioner och ”vanor” löses upp. När Sunny Murray, Milford Graves och några enstaka till öppnar upp trumspelet blir det något annat. Men få var där i början av 60-talet. Frågan är om det var någon annan än Sunny Murray, som då spelade med Cecil Taylor, som ens var i närheten. Varför det rytmiska elementet är sist ut att frigöra sig inom jazzen är en intressant fråga.
Gränser är många gånger svåra att sätta. När börjar denna frigörelse av jazzen och hur länge är den just frigörelse och inte en ny subgenre med sina egna klichéer? Lennie Tristanos klassiska inspelningar från 1949 brukar betecknas som en början (och han fortsätter att ge ut intressnta skivor i sammanhanget även under första hälften av 50-talet), sedan kommer de första skivorna med Cecil Taylor i mitten av 50-talet och Ornette Colemans inspelningar från 1958-59. Charles Mingus är inne på ett delvis annat spår med sina rytmiska rusningar under samma tid, men visst går han i en frihetlig riktning. Så lite diffust kan man säga att starten är avhängig ett fåtal personer under en relativt lång period.
När frigörelsen är fulländad är lättare att säga. Den 10 juli 1964 spelar Albert Ayler in Spiritual Unity med Sunny Murray och Gary Peacock. Därmed går frijazzen in i en ny fas.
Kanske är det orättvist att inte ta med Ornette Coleman och Cecil Taylor i denna genomgång. Men jag ville fokusera på vad som sedan kom, när dessa pionjärer gläntat på dörren. Dessutom är naturligtvis John Coltrane, Sun Ra och Eric Dolphy intressanta i sammanhanget, men mina tänkta tio skivor har redan blivit 14. Det får räcka.
