Årets svenska inslag vid novemberfestivalen Neposlušno, 5-8/11, i Sloveniens huvudstad Ljubljana var Malmö-trion BOMB med danska Lotte Anker. Det späckade programmet bjöd på många olika slags ljudexperiment.
Under Neposlušno-festivalen 2014 var det den i Slovenien mycket populäre Martin Küchen, saxofon, som representerade Sverige. Han kom med norske Ingar Zach, percussion, och grekiske Nikis Veliotis, cello. Den yngre och inte så etablerade trion BOMB, med Ola Paulson, saxofon, Anders Lindsjö, elbas och elektronik, och Anders Uddeskog, trummor/percussion, framträdde vid årets festival med en dansk gäst: veteranen Lotte Anker, saxofon. BOMB med Lotte Anker var festivalens enda inslag av fri improvisationsmusik med traditionell jazzensemblesättning. Japanen Seijiro Murayamas solokonsert, med röst, virveltrumma och cymbal som ljudkällor, var också fri i sin struktur. Resten bestod av tekniska ljudexperiment (Jasna Veličković och Axel Dörner/Jean Philippe Gross) uppblandat med ren underhållningsimpro (Frank Gratkowski/Sebi Tramontana), ett framträdande som drog mot konstmusik från 1900-talet (Sylvia Bruckner), ett socialt ljudprojekt (Dirty Ear Forum) samt ljudkonst med datorstyrd metronom baserad på den rytmiska strukturen i mänsklig gång (Tao G. Vrhovec Sambolec).
När det hela var över kändes det som att BOMBs och Lotte Ankers insats var det mest genuina och mänskligt ärliga inslaget under en något stel och steril festival, tillsammans med slagverkaren Seijiro Murayamas solokonsert.
Hur bildades BOMB?
”Vi kommer från samma stad, Malmö, och känner varandra sedan länge. Scenen för improvisationsmusik har vuxit i Malmö de senaste åren och den trio som vi hade börjat spela som fick spelningar. Nu har vi en etablerad energikärna”, sade en nöjd Ola Paulson efter konserten.
Det var just Ola Paulson som föreslog att de skulle heta BOMB. Anders Lindsjö associerade först till sällsynta skivor när han hörde namnet:
”Jag tänkte på Mats Gustafsson. Han kallar en riktig raritet för en bomb. Men det finns förstås många konnotationer till ett ord som bomb, inte minst det våldsamma”, sade Anders Lindsjö, som började som punkmusiker och har gjort sig ett namn som musiker utan att ha någon formell musikutbildning.
”Det finns en koppling till den energi vi har när vi spelar”, fyllde Anders Uddeskog i.
Är den explosiv?
”Hellre plötslig än explosiv, som i plötsliga vändningar”, förtydligade Ola Paulson.
Danska Lotte Ankers medverkan beskriver de som någon som kommer in och bråkar med den energikärna som de har byggt upp.
”Här spelade vi i en ny lokal och med en ny musiker. Det är maximal osäkerhet. Men det kan vara en tillgång i improviserad musik”, fortsatte Ola Paulson.
”Javisst är det så. Då kan vi inte längre luta oss mot vår rutin som trio”, höll Anders Lindsjö med.
Samarbetet med Lotte Anker är ingen nyhet, i varje fall inte för Ola Paulson och Anders Uddeskog.
”Det började med en beställning från Statens Kulturråd på en komposition som jag och Jacob Riis fick för Konvoj Ensemble, med Lotte Anker, inför Music Around i Malmö hösten 2012”, fortsatte Ola Paulson.
Rutinerade Lotte Anker gav efter konserten ett försök till en förklaring till den stora anströmning av unga kvinnliga musiker som just nu pågår inom improvisationsmusiken.
”Många genrer har definierats historiskt av män, som exempelvis jazzen. Improvisationsmusiken saknar en manlig tradition. Jag tror det är därför det finns så många kvinnor inom improvisationsmusiken”, sade Lotte Anker.
Under BOMBs och Lotte Ankers konsert i Ljubljana fanns det inte en enda händelselös sekund, inte ens när de vid ett par tillfällen var knäpptysta mitt inne i en improvisation och helt lugnt inväntade nästa insats från någon – vem som helst. Den energikärna de åberopade efter konserten var påtaglig. Energin laddade tystnaden med rörelse och poetiskt liv utan att det någon gång kändes ansträngt. Anders Uddeskog var oerhört lyhörd och följde blixtsnabbt med i de plötsliga vändningar som inte minst den irrationelle Anders Lindsjö skapade med brutala men ändå sofistikerat lågmälda elektronikljud. Saxofonisterna Lotte Anker och Ola Paulson fann varandra ordentligt i de två avslutande improvisationerna, där det nästan kändes som om de tonslingor som strömmade ut från deras saxofoner började slingra sig kring varandra och i stället för två instrument förenades deras saxofoner till ett. Särskilt skön var tonen i Lotte Ankers sopransaxofon, helt utan den grovt nasala skalmeja-karaktär som man kan höra ibland.
Japanen Seijiro Murayama inledde sin solokonsert med att improvisera med sin röst. Därefter gick han över till sina slagverksinstrument: en virveltrumma och en cymbal med tillbehör. Med hjälp av dessa enkla redskap trollband han publiken under en snabbt bortflyende timme med hjälp av en kraftfullt laddad energi. Hans förmåga att fokusera är enorm. Läs mer om Seijiro Murayama i artikeln om den workshop som han var ledare för under Neposlušno-festivalen. Där finns också en kort intervju med honom.
Unga serbiskan Jasna Veličković, som har studerat piano och komposition på Musikkonservatoriet i Belgrad, kom till festivalen med ett helt nytt instrument: en velicon (c:et uttalas som k), som hon har konstruerat själv. Hon placerar små magneter ovanpå varandra på en resonanslåda av metall. Ljud uppstår när hon knäpper till den översta magneten med fingret så hårt att magnetfältet mellan den övre och den undre magneten sätts på prov. Det uppstår då en fjädrande mekanisk rörelse, där den övre magneten ömsom kastas framåt av kraften från stöten, ömsom dras tillbaka av den undre magnetens magnetiska kraft. Eftersom hon har olika form på magneterna kan hon skapa olika slags vibrerande ljud.
”Jag började ge konserter med veliconen i år. Fortfarande har jag mycket kvar att förbättra och utveckla på instrumentet. Ibland knäpper jag till den övre magneten för hårt och då välter de båda två!” sade Jasna Veličković.
Hon tar instrumentet till en ny nivå när hon för ett litet högtalarelement mot en pendlande magnet. Högtalarelementet sitter inuti något som helt vilseledande ser ut som en smal mikrofon. Det aktiva magnetfältet sätter fart på högtalarelementet och då bildas ett nytt slags surrande ljud.
Berlinmusikern Axel Dörner kom med en specialtrumpet, som byggts till och justerats genom åren. Med den kan han sampla trumpetens egna ljud, typ klappret från ventilerna. Han samplar ljuden under konserten och sedan manipulerar han dem. I Ljubljana gjorde han det tillsammans med fransmannen Jean Philippe Gross, som producerade en ljudbakgrund som till största delen bestod av vitt brus.
