Med Gilbert Holmströms ”Fåglarna” och Bengt Ernryds ”Summer Is Gone” fortsätter Swedish Azz att lyfta fram svensk jazzhistoria till nutiden. Tillsammans med upphovsmännen gästade gruppen Rönnells Antikvariat i Stockholm. Soundofmusic var där.
Swedish Azz är en rolig grupp. Den har den något oortodoxa instrumentationen saxofon (Mats Gustafsson), tuba (Per-Åke Holmlander), vibrafon (Kjell Nordeson), trummor (Erik Carlsson) och skivspelare/elektronik (Dieb13). Deras finurliga namn torde ge en fingervisning till vad de pysslar med; de tar mer eller mindre kända verk skrivna av svenska jazzmusiker på 1950- och 60-talet och omarbetar dem för att återuppliva, föreviga och placera styckena i 2010-talet. De transformerar, förfinar, förfular, ibland fullkomligen krossar styckena. Deras skivomslag är ofta komiska omarbetningar av kända svenska jazzskivomslag och gruppnamnet är även det komiskt och lite fräckt. Men, detta görs inte för att fördumma eller förlöjliga, utan snarare precis tvärtom. Som Mats Gustafsson påpekar under konserten har denna kvintett gjort det till sitt kall att uppmärksamma, kasta nytt ljus på och framför allt hedra den fina svenska jazz-skatten och ge dess utövare den uppmärksamhet de förtjänar. Swedish Azz hyser stor respekt för och visar lika stor kärlek till den svenska jazzen och tack vare dem kommer den att leva vidare i flera generationer framöver. Just det. Tack.
Swedish Azz besökte alltså Rönnells fantastiska antikvariat på Birger-Jarlsgatan i Stockholm för att bjuda på klassisk svensk jazz i ny skepnad. Kvällen till ära hade man bjudit in två legender inom den svenska jazzen: saxofonisten Gilbert Holmström och trumpetaren Bengt Ernryd. Dessa två herrar kom att spela tvenne roller: dels var de instrumentalister, Holmström på tenorsaxofon och Ernryd på trumpet, flygelhorn samt det ovanliga blåsinstrumentet diskantposaun (som ser ut som en minitrombon), men de var också kompositörer till de två stycken som kom att utgöra kärnan i aftonens framträdande: ”Fåglarna” av Holmström och ”Summer Is Gone” av Ernryd, båda skrivna år 1966 och båda grafiskt noterade. Och det var en speciell kväll på flera sätt. Det var inte bara det att två jazzlegender stod på scen och att deras musik fick en pånyttfödelse, det var dessutom skivinspelning. Detta ledde till den underliga upplevelsen att kvällens två huvudnummer spelades två gånger vardera. Intressant.
Gilbert Holmströms ”Fåglarna” är ett stycke inspirerat av Alfred Hitchcocks legendariska film med samma namn. Soundtracket som inte fanns. Holmström varvade olika stämningar och uttryck för att skapa ett dynamiskt stycke där det behärskade och ljudsvaga plötsligt och lätt övergick i det högljudda och kaotiska. En höjdpunkt var det som i partituret kallades ”fågelläten”, då Azz med gäster för en stund förvandlade Rönnells antikvariat till Rönnells fågelpark. Annat örongodis var Gustafssons altsaxofon (jag önskar att han spelade altsax mycket oftare) och Dieb13 som hela tiden rörde om i grytan med sina elektroniska hagelskurar. ”Fåglarna” är ett balanserat, lättflytande stycke med ett stor spektrum gällande såväl tonmaterial som volym, och andra versionen hade en intensitet så stor att det pärlade sig i pannan.
Bengt Ernryds ”Summer Is Gone” som återfinns på skivan ”Musik” (Magnum, 1966) var en något spretigare historia. Här blandades det friskt med allt från mikrotonalitet till marsch, frifräs och 6/4-takt och 5/4-takt. Kanske var de olika delarna lite avskurna från varandra och bidrog därmed till känslan av diskontinuitet i stycket. Lite som att ”jaha, där kom nästa del av det grafiska partituret”. Dock levererades ett gåshudsframkallande solo från Ernryd i andra tagningen och när Dieb13:s skivspelare i det lugna slutpartiet spelade upp en snutt av originalstycket där Ernryds ettårige son sitter och plinkar på ett piano fick jag nästan kippa efter andan. Otroligt stämningsfullt och kusligt vackert.
Efter att ha hört de två huvudnumren konstaterar jag att grafisk notation ibland kan vara lite knepigt. Musikerna måste koncentrera sig mycket på partituret, varpå fokus riskerar försvinna från andra viktiga delar såsom gruppsound och riktning. Detta i kontrast till det helt improviserade som inte har några beskrivningar eller begränsningar, där all fokus och alla öron är riktade åt samma håll. Vidare riskerar musiken att bli lite upphackad, att en ”del” avlöser en annan och att lite för mycket musikaliskt möblemang kläms in på lite för liten yta. Dessa tendenser fanns ibland farligt nära kvällens framföranden, men både Holmströms och Ernryds stycken fungerade på det hela taget bra, mycket tack vare Azz:s förmåga att dels spela efter partituret men att sedan också omedelbart tända till när det kommer ett fritt parti och leverera frijazz i världsklass.
Som om det inte vore nog med ”Fåglarna” och ”Summer Is Gone” bjöds det på ytterligare två nummer. Hela evenemanget inleddes med att Swedish Azz utan gäster framförde ett potpurri av Börje Fredrikssons ”Adagio Con Espressione” från cirka 1963 och Jan Johanssons ”Du Glädjerika Sköna” från cirka 1965. Fredrikssons stycke inleddes med en filmisk stämning, lite som musiken från en gansterfilm från ett regnigt New York på 50-talet. Tuban loopade temamelodin och Gustafsson och Dieb13 hängde över det hela som ett tungt regnmoln av elektronik. När Johanssons stycke kom igång var det med ett helt annat uttryck. Upptempo-swing med walkingtuba och ett sjuhelvetes vibrafonsolo. Nordeson visade vilken fantastisk vibrafonist han är och samtliga i lokalen, inklusive han själv såg det ut som, blev något tagna av uppvisningen.
Avslutningen så, än en gång med gästerna, blev Lasse Werners ”Elysium” från cirka 1960. Efter en tämligen intensiv afton kom detta stycke som en lång lättande utandning. En minimalistisk, luftig ballad som verkligen visade upp den skeva skönheten hos den svenska rumpan. Här var det Per-Åke Holmlander som i mina öron snodde showen med ett helt enormt skickligt tubaspel. Tyvärr är det tveksamt om någon lade märket till det, tuban försvinner så lätt i andra ljud. Jag hörde det i alla fall och sällan har jag lyssnat till en tuba som hanterats på ett sådant sätt.
Om det bara hade fått sluta där. Tyvärr kom det ett extranummer. Jan Johanssons ”Visa från Utanmyra” framfördes och tyvärr blev det platt fall och pannkaka. Visst, visan hade väl sina små guldkorn också, här ska Dieb13 särskilt nämnas som en otroligt musikalisk elektronikutövare, som utan överflöd stör precis lagom mycket och precis där de behövs för att skapa spänning. Det var också fint att höra Mats verkligen ta ifrån tårna och yla och Carlsson spela punktrummor, men det hela var lite cirkus. De stackars gamla jazzlegendera stod och ”duellerade” med ”Salt Peanuts” och folk skrattade och musikerna verkade inte ta det på allvar och publiken tog det inte på allvar och ingen tog det på allvar. Ett snöpligt slut. Som tur är glömmer vi fort och det vi bär med oss från den här kvällen är känslan av att ha känt historiens vingslag samtidigt som vi knuffats framåt. Vi har hört odödlig musik.
