Det är spännande att höra hur elgitarrkvartetten Krock – Pascal Jardry, John Viklund, Mikael Gillefalk och Danjel Röhr – skickligt förflyttar detta lika vanliga som mytomspunna instrument in i konstmusikens värld. Därmed inte sagt att de raderar ut elgitarrens oomtvistat rockiga sound. Väljer man att plocka ut små segment av styckena skulle flera av dessa kunnat tillhöra något mer eller mindre experimentellt rockband. För min del är detta något lyckat, att två världar häktar i varandra och skapar något delvis nytt. Mest tydligt är det kanske i Tony Blomdahls stenhårda ”Sequence” där vad som skulle kunna ha varit spelat av ett drivet hardcoreband i det här fallet är skrivet av en tonsättare och framfört av en konstmusikalisk kvartett. Fördomarnas murar krossas effektivt med taggar och muller. Och att verket dessutom är en egensinnig version av ett ofullbordat verk av Mozart visar på bra humor.
Krock släpper dock inte det vanliga konstmusikaliska greppet att sätta ihop ett album med musik skriven av olika tonsättare. Det är en fördel i det att olika temperament samt tanke- och förhållningssätt möts och ger en varierad musik. Och den fyra gitarristerna utför det hela på ypperligt sätt. Någon röd linje, bortom det faktum att allt är framfört av samma kvartett, finns dock inte. Intrycket blir därför lite splittrat. Det hindrar inte att samtliga fem stycken har sina respektive kvaliteter. Ida Lundéns ”Det brister en sträng” blandar framgångsrikt rockens hårda gitarrsound med hallelujan i ”frikyrkliga solskenssånger”. Den naivistiska framtoningen är klart charmig.
I Per Magnussons mäktiga ”Para…lia” närskådas glissandon från slidegitarr och spel med så kallad ebow, elektronisk stråke. Långa svep ställs vid sidan av undflyende klangfall. Malin Bångs ”Spine reaction” är det mest skiftande verket. Elgitarrer trakterade med mynt, kedjor och stråkar gestaltar rörelsemönster hos geparder, ekorrar och andra djur och skapar ett intressant och mycket dynamiskt stycke. I Christoffer Elghs ”Slide” är det som att en oscillator pumpar ut gitarrklanger i etern. Det är inte helt olikt vad en del av det tyska 70-talets kosmiska gitarrister som Achim Reichel skapade.
