Med Floating Islands förtjänar den danska saxofonisten Lotte Anker att höjas till skyarna. Samma trio släppte den fina Live at the Loft tidigare i år och nu kommer den ännu starkare Floating Islands. Tillsammans med pianisten Craig Taborn och trumslagaren Gerald Cleaver befriar hon frijazzen från traditionens bojor.
Djupt ner i musikens inre gräver de sig för att hitta frijazzens kärna. Målinriktat och ihärdigt frammanar de tillstånd där genregränser upphör, där känslor och stämningar förlöses, där musiken förvandlas till ritual. Att andra låten på skivan heter just ”Ritual” känns som ett understatement. Här låter de primitiva krafter komma fram genom att i 16 minuter fortlöpande öka trycket för att närma sig extasen. Taborn och Cleaver accentuerar den monotona rytmiken och Lotte Anker blåser järnet på sopransaxen. Det är fruktansvärt kraftfullt!
Men Floating Islands är inte bara tyngd. I motsats till grävandet på ”Ritual” är trion fjäderlätta på ”Floating”. Det finns ett rituellt drag hos Taborn och Cleaver även här. Ackord läggs lätt på pianot där innehållet är mer av markerande art än melodiskapande. I bakgrunden hörs svaga upprepade trummönster från Cleaver. Anker spelar ömtåligt och fångar mystiken Taborn och Cleaver lägger grunden för. Som en god retoriker tvekar hon aldrig, det finns sammanhang och övertygelse i allt hon gör.
”Backwards River” breddar gruppens repertoar. Här flyter de ut i yviga gester. Tonerna sprutar ut från Taborns piano och Gerald Cleaver spelar väldigt extensivt. Hos framförallt Cleaver hör man ändå hur rytmiska figurer återkommer, som att det i kaoset finns struktur. Anker tar ut svängarna, låter till och med tonen spricka några gånger för att lyfta upp trycket ännu ett snäpp.
Att trion inte har med någon basist är intressant och påverkar musiken i hög grad. Den blir friare och inte lika förankrad i eller fjättrad vid form. Att det ställer höga krav på musikerna är självklart, men i det här sammanhanget är det inget som helst problem. I denna trion saknar jag absolut inte basen.
