Nattliga ljud från Kalahari och en symfoni där bin möter en mänsklig kör. Ännu en fascinerande skiva av naturinspelningarnas mästare Chris Watson.
Jag kör in flera av Chris Watsons skivor – liksom några BBC-radio-program – i iTunes och reser mellan olika naturmiljöer. Ibland är däggdjur, fåglar, amfibier eller insekter i fokus, men lika ofta är det vinden eller vattnet som hamnar i centrum. Chris Watson undersöker samspelet, med sina mikrofoner, som fört honom runt om i världen, från regnskogar i Costa Rica, till Storbritanniens orörda oaser, Afrikas savanner, eller Arktis och Antarktis.
På de första skivorna som Touch släppte med Chris Watson – Stepping into the Dark och Outside the Circle of Fire – presenterades korta ljudspår, ungefär samma längd som vanliga ”låtar”, från inspelningar han gjort, flertalet, tror jag, under resor i samband med BBC-produktioner till några av David Attenboroughs program. På senare skivor och ljudinstallationer har han närmat sig betydligt längre ”kompositioner”, komprimerat en tidsperiod, som på albumet Weather Report, där till exempel 14 timmar från Masai Mara i Kenya trycks ihop till 18 minuter.
Så även på ”Midnight at the Oasis”, det första av två långa spår på Cross-Pollination. Nu befinner vi oss i Kalahari. Det stör mig en smula att den exakta geografiska positionen inte namnges. Kalahariöknen – egentligen mer stäpp, savann eller halvöken – är ett gigantiskt område, merparten ligger i Botswana och Namibia, men området sträcker sig även in i Sydafrika, Zimbabwe och Angola. Naturen kan skifta ordentligt, från områden med ett rikt djurliv, till saltträsk och sandöken.
Men det som Chris Watson är ute efter är att visa en ljudmiljö som människor nästan aldrig upplever. Nattens ljud i en miljö långt ifrån bebyggelse. I Kalahari lever san-folket, som Lasse Berg skriver mycket om i sina två senaste böcker. Lasse Berg levde i tio år i Kalaharis utkant, både i Botswana och Namibia. Jag bläddrar i Skymningssång i Kalahari, läser om vissa delar, tittar på bilder, på omslaget sitter författaren vid en eld, det är, tror jag, skymning, och ljuden han hör är säkert snarlika de på skivan.
Kalahari har en särskild laddning, mer än Serengeti, eller Masai Mara, i Östafrika, dit många turister åker för att se och uppleva Afrikas natur. Det är tämligen orört. Eller har varit. I ovan nämnda bok beskrivs hur diamant- och boskapsindustrin har spikat upp viltstängsel som orsakat att hundratusentals vilda djur inte har kunnat genomföra sina vandringar och svultit ihjäl. San-folket – som är samlare/jägare – har kämpat för att få återvända till det stora viltreservatet Central Kalahari Game Reserve, i Botswana, varifrån de tvångsförflyttades under 90-talet, en del har via ett domstolsbeslut fått flytta tillbaka, andra lever fortfarande utanför sin naturliga miljö.
Jag antar att inspelningen är gjord vid ett vattenhål, det framkommer inte, förutom i titeln, men det är under dygnets mörka timmar, från skymning till gryning. Nu är jag endast hobbyornitolog, men det låter ibland som sjöfåglar, huruvida några av de mängder av flamingos som under regnsäsongen besöker Kalahari finns på skivan kan jag dock inte uttala mig om med säkerhet. Och, i bakgrunden, låter det – ibland – som vatten. En hel del fåglar hörs alltså, och ett och annat däggdjur (en stor antilop, eller buffel, kanske vildhundar), men framförallt är det insekter som tar över under Kalaharis mörka timmar. Cikador, eller liknande insekter, dominerar i början av styckets 28 minuter, lustigt nog tänker jag på skivor av digitala musiker/ljudkonstnärer som Ryoji Ikeda (som släppt flera album på just Touch), det kunde vara sinusvågor. Och vid ett par tillfällen låter det som bilar långt borta, men det är endast vinden som spelar öronen ett spratt.
Finns det tysta, lugnare, stunder, tänker jag, i råmaterialet, som komprimerats till en naturkomposition. Vad har skalats bort? Men för att veta det måste man åka till Kalahari. Jag litar på Chris Watson och fascineras av mängden av ljud, nyanserna, kontrasterna mellan insekternas vassa signaler och vindens monumentala svängningar. Och vad är det som fladdrar, som en helikopter? Intressant att tänka sig att Chris Watson, vid inspelningstillfället, om han befann sig i närheten, kanske inte vet mer än jag, som lyssnar på skivan. Det är svart. Natt. Och då måste ljuden vara ännu starkare, ta över fullständigt. Egentligen borde jag lyssna i mörker. Jag släcker skrivbordslampan. Och blundar. Gryningen närmar sig. Fåglarna är vakna. Sjunger. Kvittrar. Sinuscikadorna är tillbaka. Liksom vinden.
Jag vet mer om fåglar än insekter, men bin finns säkert i Kalahari. På andra halvan av Cross-Pollination – ”The Bee Symphony” – lämnar vi Afrika, landar i England, inuti en bikupa. Chris Watson och Touch-bossen Mike Harding har spelat in bin, i en, eller flera, kupor, tonsättaren Marcus Davidson har komponerat/arrangerat en kör på fem personer som sjunger, i samklang med binas surrande och hummande. Även fåglar medverkar, i periferin, från närmiljön, vid bikupan, på den engelska landsbygden.
Och i 20 minuter möter de mänskliga rösterna binas ur-ljud. Tanken är att rösterna ska sjunga i harmoni med bina, Davidson har noterat binas surr (i närheten av A) och sedan komponerat körarrangemanget. Det fungerar hur bra som helst, ordlös sång, ibland påminner det mig om medeltida sång, som rör sig på olika sidor om bisurret, om man kan säga så. På slutet skapar bina ett mäktigt droneljud. Mörkt, som det vore hämtat från underjorden. De ljusa rösterna svävar uppåt. Hade det varit ännu starkare utan människoröster? Kanske, men det är ju inte poängen med stycket. Som – på sitt sätt – är den mest fascinerande körmusik jag hört på mycket länge.
Bisymfonin är slut. Men drönarna surrar vidare.
