Nog blir jag litet förvånad, då jag lägger på Sevals skiva. Fred Lonberg Holms namn framkallar förväntningar på hur cellospelet kommer att låta. Samma med David Stackenäs gitarr. För att inte tala om Sofia Jernberg. Där jag trott att en viss lösaktighet mot form och klang skulle ha ägt rum, får jag i stället höra en omslutande, innerlig kammarjazz. Kvintetten sluts och fulländas av Patric Thormans bas och Emil Strandbergs trumpet.
Alla får utrymme. Det känns skönt. Jernberg gnistrar med total självklarhet. Aldrig anade jag att hon kunde vara den här sortens jazzsångerska, i en linje av musikalisk textlig närvaro där kanske Radka Toneff är den starkaste lysande stjärnan.
Ibland snärjer hon åt strupen och klipper ljuden i småbitar som vi är vana och ett kort ögonblick av friktion uppstår, som uppmanar de andra att öka stressen i spelet och ett kort tag lämna det tillbakalutade för mer teatralisk spänning.
Emil Strandberg tar för sig i ett övertygande, fylligt spel. Han har några gyllene ögonblick, då han tillsammans med Jernberg töjer formen. Detta är i mina öron plattans höjdpunkter.
Lonberg Holm spelar en central roll tillsammans med Stackenäs. Tillsammans flätar de strängarna till det rum där musiken rör sig. De andra kan känna sig säkra och sträcka ut.
En överraskning, således, och jag tänker att det finns skäl att se fram mot fortsättningen, där musikerna tar vara på alla gyllene ögonblick och möjligheter som visat sig på skivan.
