Mörka hymner, experimentmusik i storbandsformat och ritualrock var några av höjdpunkterna på GAS-festivalens fjärde dag.
Lördagen var något av kyrkornas dag. Först ut var St Andrewskyrkan som huserade Svarte Greiner, eller Erik K. Skodvin som han egentligen heter. Ensam, men med hjälp av gitarr, laptop och skivspelare skapade han svävande och ödesmättad musik. Ur de dunkla tonerna skimrade knaster, stråkar och utdragna toner. Kargt men ett pulserande varmt blodomlopp av ljud och nyanser. Musiken skissas noggrant och känslosamt och detaljerna framträder i de små klangernas skiftningar. Inledningsvis får hans musik mig att tänka på Loren Connors gitarr, innan det tar mig vidare mot stämningar som snarare hör hemma i Angelo Badalamentis ljudvärld eller David Lynch huvud. Det är musik för drömmar och någonstans i gränslandet mellan grått och svart skapas det vackraste mörkret från Norge.
Jag har aldrig lyssnat på musik i Feskekôrka innan. Knappt ens varit inne i den. Det första som slår mig är att det är en mäktig lokal som tornar upp sig. Det andra är doften. Det tar ett tag att vänja sig vid närvaron av havets läckerheter. Men jag glömmer snart bort den när sinnena får vittring på annat. För plötsligt har Erik K. Skodvin dykt upp på skärmarna i Feskekôrka. Det är en väldigt avlång lokal och för att göra det enklare för publiken att se filmar man för projicering på storbildskärm. Ett smart drag. Hur som helst öppnar han med ett mer nedtonat stycke, jämfört med den tidigare spelningen, som sakta sväller ut över lokalens isfyllda fiskdiskar.
Det är ett perfekt startskott. Sedan rullar det på och musikerna fyller successivt på eller lämnar stafettpinnen vidare. Karin Johansson flikar in ett vemodigt dragspel, innan Dylan Nyoukis röstimproviserar. Det är inte fullt så vidöppet och dadaistiskt som på torsdagens Nefertitispelning, men väl så nyanserat och samtidigt märkligt. Han dyker också upp senare i musiken med familjeprojekt Blood Stereo, som han har med hustrun Karen Constance. De fyller på med ett myller av elektroniskt maskinljud som får besökarna att spetsa öronen i skuggan av stråkinstrument.
Ensemblen NEO fanns också med på Meetingkonserten; Christian Svarfvar spelade solofiol och trion Sara Hammarström, Robert Ek och Daniel Saur blandade flöjt, klarinett, slagverk och live-elektronik. Det var vackert och välspelat, samtidigt som det kändes som en viktig pusselbit för helheten. Den norske pianisten Christian Wallumrød bidrog med vacker elektronik tillsammans med landsmannen Gjermund Larsen på fiol.
En av de starkaste upplevelserna är mötet mellan Michael Sakamotos butohdans och Tanya Tagaqs strupsång. Som en marionett dansade han fram i takt med att Tanya Tagaqs röst skiftade uttryck. Det var en häftig höra henne växla mellan extremt mörka och ljus toner. Hennes sätt att skapa rytmik endast med hjälp av röst imponerade. Ibland lät hon som en levande beatbox, för att i nästa stund använda rösten för att spräcka glas.
När Dror Feiler sedan slår på elektroniken och höjer saxen kan man lätt tro att kyrkan ska rämna. Eller att de döda fiskarna ska börja sprattla. Åtminstone får jag den känslan av de chockvågar som han skickar ut. Jag tänker på hans tankar kring aktivism och slås av vilket effektivt verktyg musiken är. Det går inte att komma undan ljuden och det gör det så otroligt drabbande. Hans häftiga salva avslutas lika abrupt som den började och många besökare pustade säkert ut. Hela stycket avslutas sedan med fint samspel samt med
Karin Johanssons dragspel som varsamt blåser sig ut ur ljudbilden.
Jag konstaterar att Meeting-konserten bjöd på allt från violinmusik av Esa-Pekka Salonen till inuitisk strupsång, butohdans, noise och röstexperiment. Och på ett väldigt lyckat sätt. Jag tycker att det faktiskt blev just det där som GAS-ledarna Staffan Mossenmark och Anders Hultqvist på förhand ville uppnå: ett spännande, utmanande och helt unikt möte.
Nästa anhalt är Truckstop Alaska på Hisingen. En färjetur bort, mot Hisingen och Lindholmen. Här ligger stället som Alexander Hacke beskrivit som norra Europas bästa klubb. Berlin hade såna ställen på 80-talet men inte längre, lär han ha sagt. Han om någon lär veta det. Huvudnumret för kvällen är den amerikanska rockakten Master Musicians of Bukkake, som bildades i Seattle 2003 av ett musikerkollektiv med medlemmar från band som Earth och Burning Witch.
Vem som är vem vet jag inte eftersom de uppträder maskerade. Det ser ut som en scen ur Alejandro Jodorowsky konstfilm El Topo. De har vita höga hattar, insektsnät för ansiktet och svarta kåpor. Man kan missta dem för biodlare om man inte hade vetat bättre. Förutom sångaren som har en heltäckande burka och silverkromade stora solglasögon. Det ser ut som han kommer direkt från öknen. Med mässande sång, vibrerande elektronik och exotiska utflykter skapar de hypnotiskt urrytmer. De dubbla trumseten gör sitt för att spinna upp en slags doomtrance som ibland svävar ut i Tangerine Dreamtillstånd. Jag gillar hur det låter och det är känns som den saknade länken mellan Electric Wizard och Sun City Girls. Det är en fantastiskt avslutning. Ännu en lyckad kontrast på GAS-festivalen. Och en riktig rockbomb.
