Soundofmusic minns sångaren Lou Reed som gick bort för några dagar sedan. Vi lyfter fram några senare skivor och tänker på en konsert från 2005.
Var är han? Bandet är på scenen, men ingen sångare Lou Reed. Konserthuset i Göteborg, maj 2005, åtta och ett halvt år sedan. Vi sitter långt fram. Och där är han, efter någon minut, minns jag rätt låtsas Lou Reed att han har en käpp, det är en gammal man som är på turné. Senare gör han tai chi-övningar på scen som det vore det mest naturliga i världen och konserten är bra. Han framstod som högst mänsklig, en ikon, inspiratör, rockgud, men lika mycket en man en bit över 60, mer ömsint än provocerande. Jag såg även Lou Reed i Roskilde på 90-talet, under Velvet Undegrounds korta comeback, det var en overklig upplevelse, varken bra eller dåligt, bara konstigt, halvdålig stämning på scen, kändes det som, men ”Heroin” var magnifik.
När beskedet om Lou Reeds död kom i söndags kväll blev jag smått chockad, men hade fullt upp med andra saker, hade inte tid att sörja. Dagen efter sprider sig en tomhet i hela kroppen. Jag lyssnar på låtar, gräver i minnet, och tänker att ingen är odödlig. Musiken som dyker upp i medvetandet och som jag vill lyssna på är först och främst The Raven och Lulu. Lou Reeds två sista storverk. Den åldrande Lou Reed. Reaktionerna på Lulu var löjliga, ja, om man inte är konservativ Metallicafantast förstås. Det är någonting med Lou Reeds röst på Lulu, ja, hela tilltalet, hur han låter texten vara i centrum, artikulationen, det känns såhär i efterhand som en sista kraftansträngning. Jag recenserade skivan på sajten och ska inte orda om den igen i detalj, men återvänd till Lulu, lyssna på rösten, kombinationen text och musik. Det är en bra, stark skiva.
Och på The Raven är den konceptuella Lou Reed i sitt esse, en musikalisk teaterföreställning, litteraturstudenten dyker ner i Edgar Allan Poes författarskap, skådespelare läser, Hal Willner producerar, Reedfavoriter som Ornette Coleman och David Bowie gästar, intressant också att han återvänder till två egna, nästan sönderspelade låtar, ”The Bed” och ”Perfect Day”, den sistnämnda med Antony Hegarty på sång. Det är även en skiva där Lou Reed på ett kreativt sätt går in i många av sina musikaliska roller, från noise i ”Fire Music” till den smeksamma Broadwayballaden ”Vanishing Act”.
På tal om sönderspelade låtar så har jag inte den minsta lust att höra på Transformer och Berlin, de mest hyllade av Lou Reeds soloskivor. Tyngda av historien. Ointressanta idag. Personligt förstås, de två första Velvet Underground-albumen har jag hört hundratals gånger och de är lika fantastiska varje gång. Levande klassiker på ett helt annat sätt. Liksom noiseexperimentet Metal Machine Music, den makalösa The Blue Mask, och New York och Magic and Loss som jag köpte när de släpptes och där textförfattaren Lou Reed är i centrum. Det var även på Magic and Loss som Little Jimmy Scott dök upp, sångaren Lou Reed dyrkade och som han hjälpte att nå strålkastarljuset ännu en gång. Han gillade den där typen av sångare, de som sjöng som änglar, kunde göra hård, maskulin musik, med hade ett hjärta fyllt av doo wop och soul.
”The day music died” skrev musikskribenten David Keenan i en facebookkommentar. Det är väl att ta i. Men Lou Reed var en av de största. Tänker jag. Och lyssnar på ”Street Hassle”. The Blue Mask. ”I Heard Her Call My Name” från White Light/White Heat med världshistoriens mest omtumlande gitarrsolo. Den upplyftande ”The Modern Dance” från Ecstacy som jag minns att han spelade på konserten 2005. Antonys tolkning av ”Perfect Day”. The Raven och Lulu.
