Egenartad, outrerad, manierad, ja, kalla Eva Lalander för vad ni vill, men hon känns igen direkt. Uppskruvad country, banalkitschiga låtar varvade med mer experimentella avsnitt. Det är ett slags rock där rösten slår i taket och kvittrar iväg rätt ohämmat i hörnen. Och Lalanders orgelspel är otyglat underhållande där infall och klyschor bryts mot varandra. Koraler, psalmer, ballader färdas storögt på orgeltonerna. För att i nästa ögonblick brista ut i ett glädjefyllt stuffande. Ett slags collagemusik, där hon själv kongenialt har tolkat skivan på konvolutet.
Lalander har skrubbat ner musiken med rotborste på den här skivan. Sång, gitarrer, orgel och slagverk återstår. Det är småsvängig amerikana med skruv. Jag hade inte haft något emot om hon brett på litet mer och fyllt ut mellan överenskommelserna med sådant som var litet mer oväntat. Sången, melodierna, den intensiva rösten, det har hon redan, men jag ville gärna ha mer. Hon kan mycket mer. Vara lika djärv som konvolutets collage till exempel. En fantastisk röst och unik musiker – då väntar jag mig ännu mer.
