Det ska sägas direkt. Det elektroakustiska mummel som stiger ur detta vackra svarta album blev för mig en av månadens stora överraskningar. Magnifikt muttrat av den franska elbasisten och förstärkta-småprylar-improvisatören Éric Normand. Ingen talar någonsin ur skägget; det är som om varje ton som hörs räddats från att sväljas levande.
Det är en härlig känsla, som att vakna kallsvettig ur en kvävningsdröm orsakad av sömnapné. Normand har valt några sakkunniga, läs det bokstavligt, att slå sig ihop med för att göra varje musik så förtroendeingivande det går. På sin hemsida har han citerat Sokrates: ”Allt är oväsen för den som är rädd.” Och på albumet raljerar han underfundigt kring denna low-fi-musik, där han lyfter fram den bokstavliga betydelsen, alltså låg trovärdighet eller trohet. Här finns inte ett löfte som hålls, alla scheman spricker.
Tillsammans med Christine Abdelnour genomgår han två strålande otrogna duetter. Hennes sax andas och fluffar, ibland tröttnar hon och bara lyssnar medan Normand väljer att glittra och prassla med sin bas, fast det hörs inte att det är bas. Christine börjar snart flyga runt med sina minsta och mest sönderbitna flageoletter. Efter de numren står håren rakt ut på hela min kropp.
De ljud som Martin Tétreault skapar med pickup låter som ett slags sjuk puls, som misstroget pickar mot Normands hemmagjorda elektronik. Hans pick-up och rytmiska ljud på gitarr tillsammans med Normands knaster känns som tandläkarborr i käften. Men det är vackert som svidande motljus. Samtidigt svidande artificiellt. Hjärtat slår hårt efter denna arytmi.
För att inte tala om de svalda grottljud som Sébastien Cirotteau får ur sig med mikrofonen i munhålan. Återigen frossar Normands hemmagjorda prylar i obegripliga banaliteter, som dock sammanstoppade ger ifrån sig stark elektrisk störning. Detta är musik som akut allergi. Klåda i hela hörselgångarna. Cirotteau har också en egen anti-virtuos uppvisning som trumpetare, där inte ett tomrum lämnas orört, läpparna trycks okyskt mot frampressade toner; Normand visslar och glitchar lyckligt bredvid.
Mario Gauthier slutligen fyrar av sin analoga synth med en frenesi som om han hade glömt något och måste skynda sig. Det är nästan i all sin hast smeksamt, litet kokett och samtidigt ganska roligt. Ibland känns det som om han övade sig på ett språk han just höll på att uppfinna. Här får jag äntligen höra något så vanligt banalt som en kort rundgång. Äntligen tillbaka i normaliteten. Och visst svänger Gauthier tillsammans med Normand. Häftigt rotig impro. Ett album fullt med fula ljud att ta till sig, om kroppsreaktionerna klarar av det. Utfärder i ljudens utmarker för att utforska och finna musikens trovärdighet i vartenda hörn.
Éric Normand och hans duokompisar Christine Abdelnour, Martin Tétreault, Sébastien Cirotteau, Mario Gauthier har gjort ett sanslöst album av oväntade ljud. Där musiken är deras hela avsikt, fast de inte visste hur från början. Personligen är jag särskilt svag för Normand-Abdelnours två duos. Normand verkar vara en orädd människa, nyfiken, prövande och totalt närvarande i alla möten. Upprepning och självbekräftelse? Inte för honom. Jaget är alltid något annat, någon annan stans än man vill inbilla sig.
Detta är förstås ett album som inte vill vara uppvisning för lyssnaren, men som hela tiden snackar med mig, frågar, ifrågasätter, påstår.
Det är mycket starkt. Och ovanligt. Att våga inte veta hur.
- Éric Normand
- Monotype
