Arve Henriksens trumpet är minst lika karaktäristisk som Miles Davis och igenkännbar på första utandningen. Där stannar väl också likheterna, två musiker med förmåga att genom sina instrument andas sublima aspekter av dem själva. Det låter som Miles, och det låter som Arve.
Den nya dubbel-cd som nu ges ut på Rune Grammofon låter omisskänligt som Arve Henriksen, även när han spelar andra instrument. Ena skivan, Chron (som ingick i hans 7-vinyl-LP-samling Solidification från 2012), är inspelad förutom i hemmastudion i Mölnlycke på resande fot i Europa på hotell, flygplatser, tågstationer, plan, backstage. Han måtte ha osedvanligt tjocka hörlurar, Arve, somlyckas stänga ute omgivningarna, för här märks inget av den stress man kan uppleva som resenär. (Å andra sidan – Brian Enos Music For Airports skapade ju redan för flera decennier sedan en parallell resetid, ett soundtrack för väntan i världens alla vänthallar, så det finns ju föregångare.)
Om Chron haft flyktigheten som arbetsbord är den till sitt uttryck tvärtom stillsam, som en nordisk version av kosmische musik, inkännande, närmast andlig. Musiken kunde gärna få framföras i en kyrka, det finns en stark underström av sökande i musikens långa linjer för synthar, orgel, fältinspelningar, ljudtapeter, slagverk, blås och emellanåt förstås trumpet. Det är ihållande vackert, men inte övermäktigt, som allra bäst när det melodiska krymper och det abstrakta växer ut som i kosmiskt cinemascope.
Dubbelutgåvans andra skiva, Cosmic Creation, är trots sin titel egentligen mer världslig än upphöjd. De titellösa åtta spåren bär tydligare drag av hans trio Supersilent. Jag tycker mig nästan höra keyboardisten Ståle Storløkken ibland, åtminstone skuggan av hans vidöppna ljud och drastiska klanger. Tematiskt finns en inre stillhet i musikens centrum, toner eller fältljud som luftas i oceaniska reverb. Arve Henriksen är förtjust i expansiva ljudbilder, nog lite mer än jag själv – det blir faktiskt tjusigt i överkant när det undersköna betonas väl mycket. Med det sagt är Helge Stens mixning och mastring som alltid en stor ljudupplevelse, sublim och färgstark som bara den kan som riktigt känner sitt mixerbord.
Om man vill tränga djupare i Arve Henriksens profilerade musikskap rekommenderas hans Places of Worship från ifjol, en skiva som egentligen är besläktad med denna dubbel-cd. Vill man göra lyssningen mer ceremoniell – och varför inte? – kan den gärna plockas fram mellan Chron och Cosmic Creation, så att de starka vokala inslagen och religiösa motiven kan vidga de underliggande, kanske mellanliggande aspekterna av vad Arve Henriksen verkligen söker efter. I vart fall: en svit skivor. Stor musik. Stor musiker.
