Jag gillar det här. På samma sätt som jag gillar de där gamla idéerna med artists books fyllda av dokumentationer av någonting som har hänt, eller, för den delen, de skakiga superåttafilmerna som de konceptuella pionjärerna kan ha använt för att bevara någon händelse de arrangerat och som sedan blivit legendarisk. En given favorit är förstås Chris Burdens ”Shoot”, där en kompis skjuter honom i armen 1971 i hans garage, det hela flimrigt amatörmässigt upptaget.
Det är ungefär samma ingång till detta verk. Och när jag nu skriver om det, tänker jag inte kolla upp hur det egentligen ägde rum eller avsikterna vare sig hos Anastasia Ax eller Marja-leena Sillanpää. I stället skall jag agera konstdetektiv och enbart utgå från vad jag har i min hand och mina öron.
CD:n ligger förpackad i liknande pappkonvolut som de tidigare utgåvorna i Marja-leena Sillanpääs etikett satumaa*kustantamo. Grafiken är stilfullt enkel, kartongen vit.
Då jag öppnar finner jag fyra fotografier med fragment från något som liknar en ganska livlig performance under Supermarket 2011 på Stockholms kulturhus. En hand applicerar något slags mikrofon i ett gipslager, det kan vara fråga om vanliga gipsskivor. Kablarna leder till en förstärkare. På ett annat foto ser jag en av aktörerna i profil i färd med att tejpa, hon verkar koncentrerad och kanske litet medtagen. Ytterligare ett annat foto visar benet på en av de utförande konstnärerna, jag utgår från att det antingen är Ax eller Sillanpää, i full rörelse, stövelklacken slår hårt mot det som ser ut som gipsskiva på golvet, där händer i alla fall något, för publiken riktar blickarna neråt. På den sista bilden ligger en hög av skärvor från gipsskivorna.
Att det är gips kan jag vara ganska säker på, eftersom jag antar att det lilla fragment av en gipsskiva som följer med förpackningen också kommer från föreställningen. Ett spår efter handlingen så att säga, där jag i fantasin kan försöka konkludera vad som hänt, hur den lilla biten brutits loss från sin ursprungliga helhet och också vilka ljud som skapats och vilka handlingar som krossat den.
Med de ledtrådarna framför mig på bordet lyssnar jag på ljudupptagningen. Det krasar, visslar, knastrar, i fjärran hörs en röst som inte går att tolka. Inspelningen är kort som en singel, ljudspår efter en hetsig, hastig performance. Ivern och lusten i stegen över gipset blandas med ljud som jag förbinder med våld och förstörelse.
Åter tänker jag på Chris Burden. Sedan funderar jag på verkets titel, som anknyter till Sillanpääs ofta förekommande dödstema. En av mina stora konstnärliga upplevelser var då hon arrangerade i bländande vitt en enda stora rumslig gestaltning på Skånes konstförening i Malmö, där tystnaden, skulle jag vilja säga, skrek.
Avståndet mellan mig och den plats jag rörde mig i var oändlig och nära samtidigt. Det tänker jag på, då jag lyssnar på det målmedvetna krasandet. En ritual, en besvärjelse, spår efter förstörelse, som på detta vis gång på gång återkallas i sinnevärlden. Inget av det jag hör eller tar i handen från utgåvan finns ju längre. Det liknar döden, det liknar alla dessa ritualer kring den, där vi liksom försöker kika in i springorna, återkalla och uppväcka. Alltid dömda förgäves.
Några minuter till krasar det, innan allt tystnar. Det är som om kommunikationen upphört, samtalet brutits, en plötslig överraskande linje gått av. Röster från andra sidan tystnar.
Och jag sitter en stund och försöker föreställa mig det visslande, skärande, sprakande ljudet i ett rum framkallat av fyra fötter som trampar på gipsplattorna. Som om de sökte något, tills inget återstår.
Hur märkligt det än låter, det här är en ny favorit, en av de få idémättade bärande dokumentationerna på konstnärlig bas jag stött på under lång tid, en genre där alltmer av varumärke och allt mindre av verkligt sökande dominerar. Här är det konceptuell högspänning kombinerad med många upplysande frågetecken.
