Två långa verk av Lucio Capece, båda mycket rumsligt upplagda.
Först över en halv timmes musik där högtalare och mikrofoner är arrangerade så att katedralen i Berns rum är avgörande. Härifrån utgår tonerna.
Själva föreställningen ägde rum via flygande heliumballonger, sinus vågor och inspelningar av katedralen via speciella papplådor. På ballongerna hängde svävande högtalare.
Jag kan livligt föreställa mig upplevelsen i katedralen med de gula, blå och röda ballongerna och det ljud som svävade och böljade i rummet.
Rörelser, slump och ekot mellan valvbågarna styrde hur musiken kom ut.
Resultatet på cd är ett avlägset brummande, som förflyttar sig i rummet. Men egentligen är det en förskjutning från tredimensionalitet till något linjärt och platt.
Det hörs när ballongerna förflyttar sig, skiftningarna i de olika sorternas sinusvågar är tydliga om än luddiga.
Somligt hörs långt borta, det mesta svävar i ett imaginärt rum, som är omöjligt att föreställa sig. Trodde jag först…
Möjligen kan jag ana, då jag läst texten i konvolutet, hur Capece valt olika slags sinuskurvor efter olika principer och blandat det under föreställningen med andra klangliga parametrar.
Det går att förstå. Men avgörande är den ljudskulptur som uppstår inuti arkitekturen.
Samma gäller nästan ännu mer det andra stycket, där han medvetet spelat tre hängande högtalare uppe i taket. Två av dem klingade med tre olika tonsystem, intonation, tolvton och tempererat. Den tredje skapade feedback genom en kassettbandspelare. Fråga inte hur det gick till, jag läser innantill. Men jag hör också hur de gungande rörelserna griper i varandra i ett monotont fram och åter.
Effekten av denna förutbestämda livemusiken liknar en bandkomposition. Också här är rummet viktigt, men ljudets, de tre pendlande högtalarballongernas rörelser, speciella vägar, skapar ett slags oändlighetsspår.
Det gäller bägge dessa långa ljudande stycken. Oändligheten. De har inga andra gränser än arkitekturens väggar och tak, ingen definierad utsträckning i tiden.
En inkommande sinussignal lägger sig i detta sammanhang som en extra balk över ljudrummet.
Detta är förstås ett gränsland mellan ljudkonst och musik.
Tilltaget kan verka skruvat, men i alla fall jag sögs efter hand in i det rum jag inte såg eller hade sett men väl hörde resultatet av.
Capece har använt sig av en av ljudkonstens märkligaste parametrar, nämligen hur det som hörs påverkar de andra sinnena. Efter tag både tycker jag mig se ett rum och jag känner det i balansen, upplever höjden, utsträckningen, gränserna.
Musiken har inte den strukturen, det är rummets uppgift.
Mer konkret och påtaglig än så kan knappast en abstrakt musik som denna bli.
