Belgaren Wouter Vanhaelemeesch är inte bara en duktig illustratör och konstnär. Han är också musiker. Under epitetet Urpf Lanze skapar han musik för akustisk gitarr och skivan Procession of Talking Mirrors har han gett ut på den egna skivetiketten audioMER. Vanhaelemeesch har gjort skivomslag till flera av det senaste decenniets mest tongivande sologitarrister, bland annat Jack Rose och James Blackshaw, och jag gissar att det inte är utan att ha tagit intryck. Men den han kanske främst kan liknas vid är den amerikanske outsidergitarristen och ex Harry Pussy-medlemmen Bill Orcutt. I botten av deras musik finns samma trasiga blues. Ingen av dem är särskilt finstilta utan styckena yxas fram grovt, ofta trasig och rå. Det är som om de plockat ned musiken i små delar och sedan skruvat ihop bitarna helt efter eget huvud. Det låter som igen annan, samtidigt som allt annat.
Till skillnad från ovanstående gitarrister använder Vanhaelemeesch sin röst i betydligt större utsträckning. Han mumlar, utstöter gutturala läten och gör märkliga ljud medan han hamrar på strängarna. Spelstilen är rå och han spelar med instrumentet liggandes i knät. Han varvar små hypnotiska mönster med stora vulgära gester. Från den hypnotiska miniatyren ”Plauge Pillow” till råkurret med gitarren på ”The Lost Wooden Planet Script” vidare genom den fläskiga och bredbenta deltabluesreduktionen ”He will Drink The Milk of A Thousand Mothers”. Musiken är inspelad live på en fyrakanalare och det förstärker DIY-känslan och autenciteten som är så viktigt för uttrycket.
Procession of Talking Mirrors är en blandning av söndrig blues, outsiderfolk och stirrögd psych. Någon har beskrivit Urpf Lanzes musik som akustisk black metal och det är inte helt missvisande. Men det som otvetydigt kan sägas är att Vanhaelemeesch ger sig på gitarrer på ett sätt som få andra vågar. Det är egensinnigt och övertygande i all sin vansinnighet.
