Chicago är en stad med fin jazztradition. Födelseort, hemstad och mötesplats för en mängd musiker, från de tidiga bluesrävarna via jazzkatterna till dagens frijazzare. Chicagomusikernas vägar tenderar att korsa vandra på ett eller annat sätt och alla har någon form av koppling till varandra.
I spetsen av den moderna chicagiska frijazzen finns Ken Vandermark, Fred Lonberg-Holm, Hamid Drake, Kent Kessler och många, många fler. Den polske saxofonisten Mikołaj Trzaska har också en viss koppling till staden: han har spelat med många av dess musiker och åker dit lite titt som tätt för musikaliska möten. I mars 2011 och augusti 2012 hälsade han på två av sina kompisar, trumslagaren Michael Zerang och basisten Devin Hoff, för att spela in den musik som nu hörs på Sleepless in Chicago, en av de senaste releaserna på litauiska NoBusiness Records.
A-sidan med sidlånga stycket ”Elastic – Chicago” rullar igång i full fart och förblir ganska intensiv. Det är svettig frijazz som det fullkomligen ångar om. Men sen händer det plötsligt något lite efter halva stycket. Stämningen blir lugnare, vilsam, kanske eftertänksam. Något i stil med det lugn man kan känna i kroppen efter en lång joggingrunda. Tröttheten och välbefinnandet efter ansträngningen återfinns också i musiken. Första halvan av A-sidan är joggingturen och andra halvan är återhämtningen efteråt. Det är kul att höra en sådan skarp kontrast som ändå fungerar så bra.
B-sidan med titeln ”Skylark – Chicago” drar också igång med härligt frifräs. Det är dock tack vare Zerangs trumspel som det aldrig blir så värst intensivt trots att det är ganska stökigt. Han visar istället hur melodiska trummor kan vara. Man måste lyfta fram Zerangs otroligt lätta touch. Hans anslag känns som en vind i håret; ibland en knappt kännbar pust, ibland blåser det styv kuling. Det är så ofantlig många slag men aldrig för många. Han har förmågan att få trumspelet att låta så luftigt, så lätt. Zerang är en mästare på att lyfta sina medmusiker. Han är luftströmmen under deras vingar.
Devin Hoffs basspel är i sin tur väldigt tätt med många toner som fyller ut. Hans spel påminner om William Parkers. Hoff är en tung basist som inte är så tekniskt stark utan mer av en lagspelare. Han bidrar till en stabil grund och Trzaska känns helt avslappnad i sällskap av det eminenta kompet. Hoff och Zerang är så pålitliga och musikaliska att Trzaska kan fokusera på sitt uttryck. Han spelar med en glöd som inte är helt vanlig att stöta på nuförtiden. Han lirar inte på rutin och hans tonspråk låter inte det minsta slitet. Han låter taggad. Han älskar att spela och det som kommer ur hans altsaxofon är ren och skär musik. Och han har en riktigt fin ton, inte så där obehagligt nasal och gnällig som altsax riskerar att bli. Vibratot sitter som en smäck och i de lugnare partierna låter det ganska gammeldags jazzigt och det mår jag bra av. Trzaskas spel är en hyllning till jazzen, till en musik som erbjuder frihet. Han antar erbjudandet, släpper taget och spelar fritt från hjärtat.
Den passion som Trzaska uttrycker och det otroliga, osjälviska stöd som kompet ger gör Sleepless in Chicago till en kärleksfull frijazzhistoria. Det är musik fri från klyschor och full av glädje. Skönt att höra ny frijazz som låter så pigg, frisk och livskraftig. Det är alltigenom musikaliskt och väldigt bra.
