Alessandro Bosetti blir allt intressantare. Han har fört dekonstruktionen in i former som fungerar genom att plocka in olika erövringar från just den modernistiska tradition, som han så tydligt övergett för ett friare och mer omfamnande uttryck.
Vad menar jag med det motsägelsefulla påståendet? Ungefär så här: Bosetti har ju rört sig mot en klanglig kärna i elektroniken, en reduktion som passar väl in i en musikalisk modernistisk tradition. Det finns en rad andra företrädare för denna riktning i Berlin, där han verkar. Och han har ju varit och är en del av den så kallade Echtzeitmusikscenen.
Många jobbar vidare med att polera på klangliga kärnvärden – de flesta med fantastiska resultat, en musik som skiner starkt i det minsta koncentratet.
Det kan Bosetti också göra. Men så är det ju en och annan som upplevt denna dekonstruerande musik som en sorts bantningskur och numera fullständigt skiter i kostråden och inrättar sig mer efter lust och smak än konstnärlig reflexion. Konst blir kost.
Det finns många exempel på folk som återvänder till (frij)azz eller skapar ett slags pop eller rock, dock med tillräckligt många förbehåll för att kunna stanna kvar i det konstnärliga facket. Så har ju inte Bosetti gjort. I album efter album har han sökt sig in i en melodiös musikalitet som påminner om drömtillstånd. Ibland till och med schlagerns drömtillstånd. Hans estetik är som uttrycksfullast på den här skivan, då han med trion Trophies presenterar sex låtar, stycken, bitar eller vad man kan kalla dessa klangverk.
All slags modernistisk förtöjning har han lämnat, men också behållit den genom att komma underfund med vilka av dess parametrar, som ändå är användbara utan de ursprungliga anspråken – på vad det nu är, protest, nyskapande etc.
Han har förskjutit skillnaden mellan tal, sång och musik med sina repetitiva texter som sätter sig i huvudet som en påtänd symaskin.
Här är alla möjliga texter, som ser ut som facktexter om arkitektur, fragment ur samtal och vad vet jag. Några kan påminna i formen om sånger andra är rätt hopplösa fackprosastycken, men alla är ett slags funnen poesi. Alltså texter som faktiskt berättar något som Bosetti och hans trio inte står bakom, men ändå reproducerar och förvandlar till en ny materia. Alls icke enbart klang, men verkligen en karaktär av presentation av något fenomen, en stämning från ett samtal etc. Något vi kan registrera, reflektera över men samtidigt känna befriande eftersom musikerna inte är några normala avsändare, med andra ord slipper vi alla dessa prettotexter, som framförs med stort allvar och förväntas tas på samma allvar. Det är befriande när musiker finner nya medel i sådant som ligger klart på bordet. Likt dadistiska eller surrealistiska poeter.
Dessa hittade ord, infångade fraser, urklippta beskrivningar förvandlar Bosetti till ett slags tal-och-sång där elektroniken sätter elektroder i stjärten så att inte en lugn stund är möjlig. Sången går runt, texterna loopas och får nya meningar, branta förskjutningar av betydelser blir möjliga.
Det låter skruvat då jag skriver om det men hörs som svindlande svängande ordmassor på vift i melodiernas mest glittrande rampljus.
Titelspåret är som en enkel trudilutt som aktiveras av Bosetti på röst och elektronik, Kenta Nagai på gitarr och Tony Buck på trummor. Dessutom får de kött på benen av den fantastiska trombonisten Hilary Jeffrey som svänger och sluggar som den värsta frijazzare. Och hon återvänder på ytterligare två stycken, det är underbart, särskilt det andra på albumet, som saknar text men som i stället blir en instrumental karusellresa fullproppad med fantastiska instrumentala insatser.
Tony Buck, också känd för sina insatser med The Necks och Magda Mayas, spelar trummor precis på det där avspända, energiska, exakta sättet, där rytmen bara växer i motstämmor och skiftande klanger samtidigt som stilbegränsningarna saknas. Det är mäktigt. Och ger musiken rakt igenom en alldeles särskild studs också då teman, ord etc går runt, runt och runt – karusellresor som bara för med sig en behaglig yrsel, en sekulär trans.
Och att den kan framkallas av banala ord runt omkring oss är Bosettis återerövring av modernismens erövringar, som med ens och utan alla övertydliga anspråk är livs levande.
På två stycken medverkar även vibrafonisten Els Vandermeyer och plötsligt bryter litet svallvågor från den svala och eleganta jazzen in. Alessandro Bosetti visar med det här albumet att speglingar och reflexioner inte är samma sak.
Jag vet inte om jag har uttryckt mig tydligt eller ens tänkt ordentligt, då jag följt mina rysningar längs ryggraden ner i ryggbastet, då skivan snurrat. På ett egenartat sätt har avantgarde och tradition, impro och melodi smält bort för att på detta sätt återuppstå. Och stundtals blir jag så hänförd att jag reser mig upp och utropar: Lazarus! Men besinnar mig genast, eftersom jag därmed blivit precis så pretto, som jag inte tyckte orden skulle vara. Återuppståndelse hör till religionens värld. Det här är större! Fan, nu är jag där igen!! Strunt i religionen och antiteserna – det här är skitbra. Kort och gott. Punkt!!
