Jag tjatar ofta i mina recensioner om hur gruppspelet och det gemensamma soundet blir viktigare än de individuella prestationerna, hur musikerna blir sammanfogade delar av gruppen och tillsammans för musiken framåt. Fri improvisation verkar ofta ganska demokratisk. Malus är en skiva som är precis tvärtom. Här är det just det individuella som bär upp musiken. Gruppsoundet och musikens uppbyggnad är ganska tråkiga och det är inte en särskilt väloljad trio vi talar om, nej, här får vi istället tre supermusiker som var och på varsitt håll vänder upp och ner och ut och in på såväl sina instrument som på musiken.
Skivans sju spår bjuder på varierade stilar och ljudvärldar. Skivan inleds med ganska klassisk frijazz följt av lågdynamisk impro och ljudskapande utsvävningar. Vi får även två fina duos och en rejäl omgång elektronik. Alla spår genomsyras av musikalitet och en viss mystik. Nate Wooley är en trumpetare att följa uppmärksamt. Han är otroligt, fruktansvärt, vansinnigt bra! Allt han rör vid verkar utmynna i intressant musik och i mina öron är det något helt nytt som kommer strömmande ur hans trumpet. Wooley har full kontroll och spelar på Malus allt från avancerade bopinfluerade linjer till underliga ljud som inte alls går att härleda till en trumpet. Hans melodier är vackra och stundtals sköra, men när han ryter till vågar man inte säga emot. Kreativiteten och viljan att utforska känns uppfriskande och välbehövlig. Wooley är den avgjort mest spännande trumpetaren just nu.
Supertrummisen Chris Corsano ger mig på Malus en glad överraskning; hans trumspel brukar sätta världsrekord både i antal slag per minut och i decibelnivå. Han kan lätt skövla ner allt som kommer i hans väg, men här, här spelar han genomgående ganska lite, väldigt svagt och extremt musikaliskt. Han ger plats, skänker dynamik samtidigt som han ger bränsle till hela tron. När hans korta, torra sounds smattrar på blir musiken härligt koncentrerad. Underbart trumspel. Corsanos rörliga spelstil passar även bra ihop med Hugo Antunes som är en mycket drivande basist som spelar hårt och mycket. Han för resolut musiken framåt och är inte rädd för att ta en ledande roll. Kanske är det tack vare Antunes som Corsano låter så mjuk och avslappnad; Corsano behöver inte vara den drivande kraften, det sköter Antunes. Som sagt handlar detta inte om musikalisk kommunikation som vi är vana vid. Detta är inte en trio utan tre solister som spelar solo samtidigt. De råkar göra det på samma våglängd och med samma mål, så allt hänger ändå ihop och de rusar fram sida vid sida.
Dessa tre äventyrliga och helt orädda musiker skapar musik som man blir imponerad av. Inte bara för att det är tekniskt briljant (vilket det för all del är) utan för att alla har en sådan tydlig riktning och bestämdhet i sitt spel. Jag köper allt de försöker sälja. Musiken flyger iväg och 45 minuter känns som 45 sekunder. Det är händelserik och varierad musik som är lika spännande varje gång man hör den.
