Det är lätt att höra men svårt att förklara vad som är så makalöst med detta gnisslande tåg som knappt tar sig framåt, där Alessio Riccio på något vis är konduktör som kollar färdbevisen för Hasse Poulsen, Monica Demuru och Catherine Jauniaux. Ibland känns det knappt som om de får upp dem, men efter en viss tvekan bland visslande och knastrande småljud kommer alla mer och mer sams.
Det märkliga är hur jag både tycker att det är en lång transportsträcka och samtidigt sjunker in i dessa ljud, som trots lågmäldhet är mycket vassare, intensivare och anropande än någon överljudlig stark musik. För mig är detta noise med mer högspänning än det mesta.
På albumet talas det av och till om subersivitet eller att falla från hög höjd. Går med på det, men för mig handlar detta om Vilhelm Ekelunds ”lågheten som sprängämne”. Musiken är nerdragen till skärvor, reflexer. Allt storslaget, alla fina gester och löften är bortfilade. Kvar står det elementära. Alla musikerna är suveräna på att hantera långa, vaga toner, den nerskrapade elementära återstoden av instrument och band. Det är syntetiskt men samtidigt känns mycket starkt närvaron av instrument, röst, kropp. Hasse Poulsens gitarr är som en kåt nötknäppare för mycket små och sköra nötter. Den går på och går på, gnaskar och gnager. Dröjer och söker. Mest anonym är Riccio, men å andra sidan har han arrangerat, ordnat, fört samman, tänkt ut något slags struktur. Och då kan jag ju knappast säga att han är anonym.
Skör, sökande, ljudsmakande, övervägande, visst. Och de andra följer genialt hans vagt spröda slagverk, laptop och inspelade ljud. Petar in litet här och där. På ett vis som skapar stor spänning. Vad ska hända?
Snart kommer rösterna in. Jauniaux är så sällsynt på skiva att albumet är anledning till jubel bara för det. Hennes stämma formar, böjer, smaskar i sig av alla ljuden, då den väl träder fram. Andra rösten tillhör Monica Demuru, som jag inte vet så mycket om, men hon har en dramatisk skön förmåga.
Från en utsträckt abstraktion landar musiken hos rösterna och texter av Demuru själv, Shakespeare, Euripides och Meister Eckhart.
Då hennes ordmusik tar vid har jag förstått min otålighet, hur musiken har tätnat och närmat sig rösternas omfång. Liksom kontemplerat vad som ska komma. Jauniaux är svirrande och undflyende där Demuru läser dramatiskt och Poulsens gitarr frustar och till och med vågar släppa ur sig små frasfragment där jag tänker jazz.
Kombinationen röst, text, musik är obegripligt bra. En inandning får mig att rysa och sångerskorna överrumplar med melodier som luktar mello. Fast bara ibland, annars vore det ingen överraskning.
Det är totalt. En musik som hela tiden slirar och slänger med en makalös Jauniaux som oavbrutet balanserar och också ställer till det med ljud som går in i dimman, glömska, som dyker upp och överraskar. Ingen kan kasta ur sig en ljus slinga söndertuggade morfem som hon. Det är vokalernas triumf.
