Syntjuntans album schhh… är en djupdykning i ljudkonst som spränger gränserna mellan musik, rörelse och rumslighet. Med verk av tre olika tonsättare – Ida Lundén, Ann Rosén och Lise-Lotte Norelius – skapar Syntjuntan ett album som fångar essensen av experimentell musik, där varje ljud, paus och störning har en egen plats. Varje komposition är unik och bjuder på en enastående variation i texturer, rytm och uttryck, vilket gör att musiken känns både vardaglig och nästan rituell på samma gång.
En öppning från en annan dimension
Albumet inleds med Ida Lundéns stycke Murghi Utha, en ljudbild som växer fram som ur ett eko från en annan dimension. Inledningen känns som en störning, likt fragment från en gammal film med en trasig ljudanläggning. Snart skapas en väv av ljud där slagverkaren Jonny Axelsson och trombonisten Ivo Nilsson förser musiken med en fyllig, rytmisk botten. Med en lekfull, men bestämd, liveelektronik leder Lundén kompositionen framåt i en balansakt mellan intensitet och tystnad. Här ges varje ton och paus en chans att andas, vilket bygger en spänning som aldrig verkar rädd för tomrummet. Ljuden är placerade med precision, och den makliga rytmen gör att varje litet ljud får utrymme att sträcka ut sig, som en levande organism som långsamt formar sig inför lyssnarens öron.
Ann Roséns visuella skulptur av ljud
Ann Roséns stycke Hard Resistance, tillsammans med elgitarrkvartetten KROCK och Syntkretsen, har ett helt annat uttryck. Här framträder en liten gitarrmelodi som snart vrider och vänder på sig själv. Ljudbilden är uppbyggd som en skulptur som betraktas från alla vinklar. Störningarna blir en del av upplevelsen och intensifieras genom Roséns talang för att manipulera ytor och texturer. Det känns nästan som att musiken har en fysisk form som kan ses, inte bara höras. Ljuden tycks slingra sig som en boaorm runt lyssnaren och sluter en in i en ljudväv som påminner om Roséns imponerande installationer på Konstakademin i Stockholm.
Lysande minimalism i Lise-Lotte Norelius Atmosfärisk drill
Lise-Lotte Norelius Atmosfärisk drill utforskar ljudets möjligheter tillsammans med pianisten Kristine Scholz. Här är musiken återhållsam, men ändå fylld av gnistrande detaljer. Norelius och Scholz låter varje ljud tala för sig själv, som en liten rännil av ljus och klang som slingrar sig fram i en minimalistisk men poetisk resa. Här ges en möjlighet att uppleva hur små ljud kan bära en oerhörd laddning. Det är musik som lyckas skapa något stort av det lilla och ger lyssnaren ett lugn som känns både meditativt och engagerande.
En ljudfest i trion Alva
I det sista stycket, Alva, samlas de tre tonsättarna för att skapa en gemensam ljudfest. Musiken tar genast ett starkt grepp om lyssnaren med sina mångfacetterade ljudlager. Här förenas fräsande, hackande och påstridiga ljud i ett rytmiskt flöde som är lika fascinerande som det är imponerande. De tre kompositörerna skapar ett unikt samspel där alla ljud känns välplacerade och viktiga. Inte heller här faller de i fällan att fylla tystnaden; pauserna tillåts flöda mellan ljuden som vatten mellan klippor.
En självsäker hantering av synthens möjligheter
Syntjuntan använder syntharna på ett sätt som öppnar upp musiken för både lyssnare och musiker, och ger var och en möjlighet att kliva fram i egen kraft. Det är en musikalisk upplevelse där varje ton, tystnad och brus tillför en ny dimension, och där lyssnaren inkluderas i musiken snarare än att hållas utanför. Albumets omslag förstärker intrycket av självsäkerhet och konstnärlig frihet, där Syntjuntan står som en självklar del av den experimentella musikscenen.
Med schhh… har Syntjuntan skapat ett album som är både modigt och tillgängligt. Det är en resa genom ljudens möjligheter, ett rum för tystnad och rörelse, och ett verk som visar att musiken kan vara både mystisk och självklart jordnära.
