När jag sätter på The Sad Machinery of Spring av Tin Hat (tidigare Tin Hat Trio), dyker frågan upp: är detta jazz? Skivan rymmer element av jazz, men liksom gruppens tidigare verk, är den svår att sätta i ett enda fack. Tin Hat rör sig ledigt mellan genrer som modern konstmusik, amerikansk folkmusik, tango, klezmer och filmmusik. Med en sådan stilblandning är varje spår en musikalisk utforskning, där Tin Hat, som nu består av Carla Kihlstedt på fiol och sång, Mark Orton på gitarr och banjo, och Zeena Parkins på harpa, förtrollar lyssnaren med en unik ljudbild.
Den här gången har Tin Hat funnit inspiration i de surrealistiska berättelserna hos den polsk-judiska författaren Bruno Schulz. Hans unika litterära värld, präglad av både surrealism och en barnslig syn på världen, har gett musiken en mystisk, ibland melankolisk ton. The Sad Machinery of Spring är fylld av denna dubbelhet, som gör att musiken upplevs både oskuldsfull och mörk, en hyllning till Schulz förmåga att fånga livets nyanser med en lekfullt absurd blick.
Inspirerat av surrealismens mästare Bruno Schulz
Bruno Schulz (1892-1942) är en av de mest inflytelserika författarna inom den surrealistiska litteraturen. Schulz skapade en värld av mystik och poesi, där det vardagliga mötte det drömlika och ibland skrämmande. Hans berättelser, som utspelar sig i staden Drohobyez (nu i Ukraina), har en blandning av realism och magi. För Tin Hat blev det inte Schulz tragiska öde – han mördades av nazisterna i sin hemstad under andra världskriget – som utgjorde kärnan i musiken, utan istället hans unika sätt att skildra världen med en barnslig oskuld och surrealistisk magi. Skivans titel, The Sad Machinery of Spring, är en blinkning till Schulz’ mix av melankoli och skönhet, och Tin Hat tolkar hans verk med ett varierat och färgstarkt musikaliskt språk.
En musikalisk resa genom stilar och stämningar
Medlemmarna i Tin Hat är skickliga multiinstrumentalister. Carla Kihlstedt, känd för sitt samarbete med artister som Tom Waits och Fred Frith, spelar här fiol, celeste och sjunger, medan Mark Orton bidrar med gitarr, banjo och den ovanliga marxofonen, ett stränginstrument som ger musiken en säreget nostalgisk klang. Ny i gruppen är också Zeena Parkins på harpa, som är mest känd för sina experimentella inslag i samarbeten med Björk och andra banbrytande musiker.
På The Sad Machinery of Spring rör sig musiken mellan de vackra, vemodiga melodierna och de vildare, mer experimentella partierna. Det är en stämningsfull skiva, där varje spår för oss vidare genom nya musikaliska världar – ibland rör sig musiken från stillsam klezmer till filmiska, drömska landskap och vidare till en sorgsen tango eller glädjefylld amerikansk folkmusik. Trots denna variation hålls allt samman av en återkommande känsla av nostalgi och mystik.
En svaghet – men också en styrka?
Trots all sin skönhet och känsla för detaljer kan The Sad Machinery of Spring kännas aningen sentimentalt. Musiken vandrar mellan det skira och drömska, men ibland försvinner den intensiva närvaron från föregående album, särskilt The Rodeo Erodes, som ofta anses vara ett av gruppens mest dynamiska och engagerande verk. Och medan Zeena Parkins harpa tillför ett nytt, eteriskt element, hade hennes unika röst gärna fått höras mer framträdande i mixen. Ändå fångar albumet en lekfull och reflekterande ton som blir svår att motstå, särskilt för den som söker musik som förmår blanda humor och djup.
En musikalisk resa genom drömmens landskap
The Sad Machinery of Spring är en varm och tilltalande hyllning till Bruno Schulz. Skivan erbjuder en unik upplevelse, där varje lyssning avslöjar nya detaljer och känslor. Kihlstedt, Orton och Parkins visar på en musikalisk skicklighet som gör att musiken känns både mångfacetterad och lättillgänglig. Detta är inte en skiva som kräver förkunskaper om Schulz eller den surrealistiska litteraturen, men för den som vill låta sig fångas av en drömsk, nostalgisk värld är The Sad Machinery of Spring en perfekt introduktion till Tin Hats säregna klangvärld.
För den som söker något bortom de vanliga genregränserna, är Tin Hats album en påminnelse om att musik kan vara så mycket mer än ett enkelt narrativ – den kan vara en resa in i en annan värld, där lyssnaren får upptäcka både glädje och vemod i lika delar.
