Den amerikanska frijazzen har förändrats. Från att ha byggt på en afrikansk tradition med mycket rytmik och ett ganska expressivt uttryckssätt har den moderna stilen valt att söka sig i motsatt riktning. Man skönjer en vilja att bryta invanda mönster, släppa det klassiska solist-komp upplägget och skapa ovanligare instrumentkombinationer och roller. Bara en sådan sak att många väljer bort trummorna som länge stått i centrum för den rytmiskt drivna frijazzen är ett tecken på en musik i förändring. Ett tydligt bevis på detta är Daniel Levin Quartet som med skivan Friction visar att frijazzen är en till stor del oskriven bok.
Det handlar om nedbrutna former med mer inspiration från konstmusik. Dynamiken är större med allt från små ljud och svävande tillstånd till explosiva perkussionseffekter och rytmiska lager, men även abstrakt atonalt till vackert melodiskt. Det känns som att kvartetten varit fången i något slags genre-bur som de äntligen lyckats bryta sig ur. De provar sina vingar och flyger fram fulla av upptäckarglädje. För Zetterberg innebär detta att han kan gå utanför sin roll som basist och kompmusiker och han är i fin samklang med Levins cello och låter väldigt inspirerad i sitt spel. Kompositionerna är öppna med mycket utrymme för improvisation och melodierna är finurliga och formerna ombytliga och intressanta. Solistiskt släpps alla fram, Nate Wooley och Matt Moran är också enastående, och olika subkonstellationer testas. Detta gör att musiken hela tiden är spännande och levande. Friction är en fantastisk modern frijazzskiva som ger en hopp om framtiden.
Zetterbergs duo med portugisiska trumpetaren Susana Santos Silva var en av förra årets överraskningar för mig. Deras fysiska men öppna musik kändes härligt angelägen och direkt. När så duon släpper sitt andra album har de valt att bjuda in Hampus Lindwall på orgel och det är en annan musik som uppstår. Om Almost Tomorrow kändes direkt känns kanske nya If Nothing Else snarare indirekt. Den är mer introvert och suggestiv och man kan säga att det är mer dramatik och texturer och mindre lekfullt jazzigt och röjigt. Det låter ganska filmiskt och förändringen i musiken och soundet beror mycket på Lindwalls närvaro. Hans orgel lägger ett mystiskt sken över musiken och det är generellt mer svävande än på förra plattan. Samspelet finns dock kvar och Santos Silvas trumpetspel är riktigt bra. Zetterberg tar här rollen som färgande och accentuerande basist och spelar mycket med stråke för att bidra till det flytande soundet. Det är ännu en sida av Zetterberg som jag inte är van vid, han är full av överraskningar!
