Det är en betydligt enklare skiva att ta sig an än den förra Country & Eastern-plattan jag recenserade, trippeln med den karnatiska sångaren Sangitha Kalanidhi Nedunuri Krishnamurthy. Live in Stockholm 1969 har speltid på en timma ungefär, inspelad i en ateljé på Katarinavägen i Stockholm, när Zia Mohiuddin Dagar och Pandit Taranath bjöds in till Sverige av Bengt Berger, efter att de indiska musikerna varit i USA. Bengt Berger hade studerat för slagverkaren Taranath i Indien och i samband med besöket gjordes ett flertal spelningar. Mer känd är nog ändå Zia Mohiuddin Dagar, uppfostrad i en känd nordindisk musiksläkt, synonyma med dhrupadtraditionen, brorsan Fariddudin var sångare, till exempel, Country & Eastern har tidigare gett ut två skivor där båda bröderna medverkar och återutgett två album med Zia Mohiuddin Dagar som ursprungligen släpptes av Amigo i det svenska skivbolagets serie med indisk musik.
Jag har tyvärr inte Amigoskivorna i original, men Morgonraga (MNW, 1974, inspelad 1968 i Mumbai) där Zia Mohiuddin Dagar spelar sitar. Instrumentet han helst ägnade sig åt var rudra veena, ett nästintill antikt stränginstrument som han byggde om och i princip på egen hand återinförde som konsertinstrument. I Stockholm 1969 spelar han rudra veena, Pandit Taranath trakterar pakhawaj och Bengt Berger kompar på dronelutan tanpura.
Efter en kort introduktion spelas ragan ”Chandrakauns”, med alap (inledning), jor och jhala (tempot ökar, mer rytm, sidosträngar används) och gat in chowral (ännu mer rytm, trumman kommer in). Rytmen är viktig, men i centrum förstås sitaren, höll jag på att skriva, nej rudra veena ska det vara. Vad är skillnaden? Många saker, men det får experter förklara, jag jämför med MNW-skivan och visst är det skillnad, det är dessutom andra ragor, men det är något ursprungligt över Zia Mohiuddin Dagars spel, inte virtuost, utan extremt meditativt. Jag drömmer mig bort i historien, hamnar i mytologin, stormguden Rudra var en tidigare variant av Shiva. Någon storm hörs inte i musiken, tvärtom, men indisk filosofi och religion är fylld av motsägelser, det sägs ju att Shiva hade 1008 olika namn; han kunde förutom våld och passion även symbolisera lugn och passivitet.
När de har tagit sig igenom alap och floden rinner något snabbare kastas jag tillbaka till nuet, Zia Mohiuddin Dagar spelar hårdare på strängarna, liksom knäpper, jag börjar gunga lite med överkroppen, mmm, vilket sound, inget fel på ljudet, musik med stark närvarokänsla. I den sista, tio minuter långa sekvensen, med trumman som motspelare, vaknar jag sakta upp, och tänker att man borde lyssna på indisk musik varenda dag.
- http://www.countryandeastern.se/
