Frankrike och jazzen har ett långt fint förhållande. Hot-Clubare, bebopare, frijazzare, alla har satt sina avtryck i landets musikhistoria. Soundofmusics Joacim Nyberg ger oss fyra nya franska skivor som bevis på den kvalité, skaparkraft och som (fortfarande) finns på den franska jazzscenen idag.
Vive la France! Frankrike, ett land de flesta har något slags relation till. Mat, mode, romantik, hundskit, arkitektur, vad tänker du på? Jazzmusik kan man tänka på, för den franska jazzscenen har en lång och stolt tradition; oändligt många fantastiska musiker har trampat fransk mark och mängder av historiska dokument finns bevarade från de tider då alla ville vara där och alla ville spela med varandra. Django Reinhardt och Quintette du Hot Club de France svängde redan på 30-talet så att Eiffeltornet svajade. I slutet på 50-, början på 60-talet blev Paris en smältdegel för bebop-musiker; Dexter Gordon, Bud Powell med flera flyttade dit och spelade med andra jänkare men även lokala förmågor. 1969 fick en flock amerikanska frijazzmusiker för sig att emigrera till Europa och Paris för att spela. Titta i skivbolaget BYG:s katalog så förstår man hur det slutade. Odödlig musik. Det finns oändligt många namn man kan rada upp här, men det är inte tanken. Jag nöjer mig med att konstatera att Frankrike har en jazzhistoria väl värd att gräva ner sig i.
Så, åter till 2014. Än idag finns det en livlig jazzscen i Frankrike, med massor av spännande musiker och lika många typer av musik. Här är fyra nya skivor som visar på den bredd som finns på den franska scenen idag. Från punktrummor och high-tech-elbas till sakralt dragspel och pianoballader. Spänning utlovas.
BIG (drum&bass) är en duo med Edward Perraud på trummor och Frederick Galiay på elbas. Det är, bandnamnet till trots, inte drum ’n’ bass som bjuds här utan någon typ av tung, mörk rockbaserad impro. Lite om musikerna: Perraud är en aktiv trummis och är med i bland annat Abdelhaï Bennani Trio, Return of the New Thing, The Fish, hubbub, med flera. Han är en mångfacetterad trummis som behärskar allt från minimalistisk impro och eldig frijazz, till, som här, rocktrummor. Frederick Galiay är konstnär, fotograf, poet och basist. Han har många bollar i luften och spelar med flera spännande franska musiker. Förutom Apokálupsis har han nyligen även släppt en soloskiva för elbas, Missing Time, och det är intressant att ställa dessa mot varandra.
Duon med Perraud har som sagt rock som utgångspunkt och det är trögflytande, krälande musik varvat med explosivt vansinne. Den här typen av rockbaserad impro brukar byggas upp kring komp, tydlig rytmik och riff. Så är dock inte fallet på Apokálupsis där trummorna far runt överallt och basen kryper omkring likt den ödla som finns på omslaget (innan den dog och torkade då). Det låter lite som en rockskiva som det är något fel på. Det hackar, rycker, sprakar och lever rövare, utan några uppenbara former. Trots detta går det egentligen aldrig överstyr. Det är hårt, stökigt och distat men det blir aldrig ren noise. Fast utmattande är det. Om man istället lyssnar på Missing Time, Galiays soloskiva, får man en mer minimalistisk historia. Det är mycket mer soundbaserat och han förvränger basens ljud till oigenkännlighet. Tillvägagångssättet är tämligen oortodoxt; han lägger basen på golvet, spelar med objekt, har två förstärkare, flera mikrofoner, varpå allt processas och så vidare. Detta resulterar i en soloskiva som inte låter som någon annan skiva med bas jag hört förut. Det är soundscaping, ljudkonst, drone, lika tungt som Apokálupsis och om man tittar på Galiays konst och foton inser man att mörkret är en central del av hans konstnärskap. Av de två skivorna med Galiay är duon stråt vassare, tack vare Perrauds livliga trumspel. Missing Time kommer inte riktigt någonvart utan blir mer en uppvisning i studioteknik.
Ytterligare en uppvisning i teknik, fast då i instrumentell sådan, får vi på skivan 3, den tredje i ordningen med duon Joëlle Léandre och Pascal Contet där Léandre än en gång levererar kontrabasspel i världsklass och Contet visar upp dragspelet från dess mest spännande sida. Den som tror att den vet hur ett dragspel låter kommer att få sig en knäpp på näsan. Contet skapar ljud som stundom är direkt omöjliga att härleda. Han får instrumentet att låta som kyrkorgel, slagverk, stråkinstrument, didgeridoo… Han låter ofta som (minst) två musiker på samma gång. Dragspelet är som en hel liten ensemble i sig; ett stort register, stora polyfona möjligheter och rytmisk tydlighet. Contet skapar en grund på vilken Léandre kan stå. Han är som orkestern bakom solisten, men samtidigt är Léandre basen som utgör orkestern ryggrad. Det är ett villkorslöst utbyte där båda offrar sig för varandra. Léandre spelar som om det inte fanns någon morgondag. Jag slutar aldrig häpnas av hennes basspel. Vilken styrka, vilken kontroll, vilken innerlighet. En levande legend. Denna duo bygger på samspel, känsla och styrka. Dragspel och bas är en kul kombination som ger oss oväntade ljudmöten i härlig samklang. Musiken är å ena sidan stillastående då den ofta är uppbyggd kring en tonalitet, men den är samtidigt fartfylld och det oväntade sker gång på åter. Intensiteten är genomgående ganska hög och Léandre och Contet har så det räcker av jävlaranamma, de är bråkstakar som retas med varandra och musiken. Mycket spännande. Det här är en riktigt bra skiva.
Parole Plongée, slutligen, är en lågintensiv piano-trio med en viss ECM-touch; det är luftigt, fritt men melodiskt, aldrig vräkigt, aldrig fult. Inte ens när trion krämar på lite grann. Det är städat och snällt men ändå med en viss uppnosighet. Henri Roger är lite spännande, han verkar ha hängt med sedan mitten på 70-talet och ägnat sig åt mer elektroniska aktiviteter, mycket synt och gitarr. Här fokuserar han dock på det akustiska pianot och han gör det med bravur. Hela instrumentet utnyttjas, och det är mycket vackert när han spelar på pianots riktigt låga register. Mäktigt. Roger är inspirerad av Keith Jarrett vilket inte känns helt oväntat, den melodiska kärnan finns hos båda. Duboc är som vanligt jättebra, han spelar lugnt och fint och ger lyssnaren en trygg känsla, han är en sådan basist som håller ihop musiken, ger den stabilitet. Till och med när han spelar solo känns det som att han arbetar för formen, riktningen och stabiliteten snarare än att visa upp sig. Didier Lasserre, känd från trion Snus där även svensksönerna Joel Grip och Niklas Barnö ingår, är både mjuk och kantig på samma gång. Han kan smeka för att i nästa stund slå till. Hans cymbalspel är spännande och hans sound är genomarbetat och väldigt bra. Trion låter fint tillsammans och man får nog ändå säga att det, något enstaka stökigt spår till trots, genomgående är något slags ballad-känsla i musiken. Parole Plongée är lugn och behärskad, med eftertanke. Trots detta spelar trion en musik som hela tiden går framåt, utan att tveka och tappa fart. Denna typ av drivande ballad kan vara ganska intressant och de tre herrarna klarar av att hålla intensiteten uppe och musiken är ganska intressant från start till slut.
Så, fyra franska skivor, alla olika, alla intressanta. Den franska jazzscenen fortsätter att ge oss högkvalitativ musik på löpande band. Traditionen omfamnas, knuffas framåt och hålls levande. Merci.
