Casey Moir band slår ner som en liten musikalisk bomb på Hotell Hellsten. En fartfylld resa med musikaliska influenser från olika tider och platser. De små ljuden samsas med de stora och musiken är full av liv. Energi och samspel är nyckelord.
Trött. Huvudvärk. Något stressad. Lite svettig efter en rask promenad. Luktar salladslök om händerna. Inte det bästa upplägget för konsert. Som tur är ger Casey Moir Band mig den bästa medicinen: riktigt bra musik.
Prisbelönta Casey Moir Band består av sångerskan/kompositören/bandledaren Casey Moir, pianisten Naoko Sakata, basisten Alfred Lorinius och trumslagaren Martin Öhman. Australien, Japan och Sverige i ett och samma band. Världen är liten. Och hotell Hellsten i Stockholm är ännu mindre, men publiken har inte svikit. De flesta stolarna har en rumpa på sig och publiken myser. Olyckligtvis finns det även folk som inte har vett att uppskatta musik och hårt arbetande musiker: ett lätt förfriskat sällskap sitter i ena delen av lokalen och pratar sönder hela konserten. De skiter högaktningsfullt i musiken. Surdeg och hundar avhandlas medan bandet kämpar för att framföra sin musik för oss som faktiskt lyssnar. Frustrerande för både musikerna och oss andra. Nåväl, det är deras förlust, festprissarna missade en underbar konsert.
Musiken, skriven av Moir, är uppbyggd kring enkla små melodier, på gränsen till det banala. Små trudelutter som tonsätter hennes tankar. Och hon har många tankar, för det händer ganska mycket i låtarna. Ofta är det flera olika melodier i en och samma låt, och tempi, stämningar och instrumentation skiftar. Runt de melodiska kärnorna byggs sedan improvisationer upp, även dessa väldigt varierande. Dynamik är definitivt ett ledord, kvartetten utnyttjar stora delar av decibelskalan och räds varken tystnad eller oljud. De skapar även kontraster; skrivet mot improviserat, snabbt mot långsamt, time mot flytande. Impro, swing, pop, latin, ljudkonst, allt samsas. Trots att det händer väldigt mycket i musiken blir det emellertid inte spretigt. Det är enhetligt, mycket tack vare samspelet. Musiken är pigg, frisk och lekfull. Fast på fullaste allvar.
Kvartetten har spelat ganska intensivt det senaste halvåret och det märks tydligt att de har jobbat hårt som band. De har en nästintill obehaglig förmåga att kommunicera med varandra; på grund av platsbrist och uppställning hade alla bandmedlemmar inte möjlighet att se varandra, men trots detta satt varenda liten cue och vartenda break (och det fanns många) otroligt tight, pang på, mitt på läppen! Hur är det möjligt? Det övergår mitt förstånd och in på grannens. Det är en telepatisk kommunikation som är ett bevis på vilken underbart sammansvetsad grupp det här är.
För att gå in på det individuella så visar basist Lorinius på en enorm musikalitet och tekniskt skicklighet. Spelar precis lagom mycket, tar paus på precis rätt ställe, ger stabilitet där det behövs. På ”Roses” är han rysligt intensiv och får med sig hela bandet in i euforin. Han är så säker när han spelar och blixtsnabba linjer balanseras med långa mustiga toner och stråken används både för att smeka och piska. Denna blandning av mjukt och hårt visar även Sakata prov på då hon på låten ”Indescribable” spelar lyriskt i Paul Bleys eller Bobo Stensons anda för att sedan på avslutningsnumret slakta i Yamashita- eller Cecil Taylor-manér. Öhman spelar även han helt fantastiskt. Han är en av få trummisar som kan spela väldigt svagt men samtidigt otroligt energiskt och fullt kontrollerat. Han spelar på varenda liten del av trumsetet och framkallar på ”Life is Full of Surprises I See” små, små ljud som är som godis för örat. Stråken skulle han visserligen kunna elda upp (likt många andra trummisar) men bortsett från det evinnerliga gnidandet och gnisslandet var det (när han faktiskt spelade trummor) helt otroligt bra. När det gäller Moir och hennes röst är det lite intressant. Rösten i sig är inte på något sätt extraordinär, den är bra men inte överraskande. Det som dock är speciellt är den samklang som uppstår när hon sjunger ihop med resten av bandet, när hon är mitt ibland alla andra ljud. Då låter hon perfekt. Hemligheten är att inte fokusera för mycket på henne individuellt utan mer på helheten. Man får inte låta sig luras av vokalister; de får ofta all uppmärksamhet, de är frontpersoner, stjärnor. Här är det inte så, Moir låter som allra allra bäst när hon blir en del av ensemblen och alla spelar tillsammans. Då krossas de utstakade rollerna och förväntningarna och något annat uppstår. Alla blir en och densamma.
Casey Moir band är hur bra som helst och under konserten märker man hur hårt de har jobbat och hur skickliga de är. Det är musik med själ, hjärta och vilja. Och jävlaranamma. Man känner att de har kul och att de tror på sig själva. Jag tror också på dem och väntar med spänning på vad som komma skall; det talas om skivsläpp, kanske redan till hösten. 2014 års bästa svenska jazzskiva? Om plattan är lika bra som konserten så, ja, så kan det nog bli.
