Don Cherry uppmärksammas med att Caprice ger ut skivan Organic Music Society på nytt. Soundofmusic firar det med första delen av en guide till den mängd skivor som Don Cherry spelade in. Hans 60-tal är rent galet – han spelar med alla: Coleman, Rollins, Shepp, Ayler, Coltrane, Lacy, Russell.
Att följa i Don Cherrys (1936-1995) spår under 60-talet är som att följa frijazzens utveckling. Från uppbrytningen med Ornette Coleman till hela havet stormar med Albert Ayler, från den krispiga frijazzen med New York Contemporary Five till svittänkandet i de egna kompositionerna på Blue Note-skivorna där även denna första del av skivguiden tar slut. Med hans musikalitet och medryckande stil inspirerar han många musiker världen över. I början befinner han sig i USA, men svårigheterna för denna musik i sitt eget hemland är för stora, så Europa och inte minst Skandinavien lockar. Senare utökar han geografin och de musikaliska influenserna till att även omfatta Nordafrika och Asien.
Don Cherry föds i Oklahoma City den 18 november 1936. Fyra år gammal flyttar familjen till Watts i Los Angeles där fadern är bartender på en bebopklubb. Som sjuåring börjar han spela piano och som elvaåring får han sin första trumpet. Tidigt börjar han jamma med artister som Dexter Gordon och Wardell Grey. Leroi Jones (Amiri Baraka) beskriver utförligt hur jazzen strömmar in i den unge Don Cherrys liv i en artikel redan 1963 (återfinns i boken Black Music), han spelar piano med Art Farmers grupp och redan i The Jazz Messiah spelar han med trumslagaren Billy Higgins och saxofonisten James Clay. Av Clay drar han en viktig erfarenhet, man behöver inte veta och kunna allt, istället kan man spela vad man känner. En lärdom som är tydlig under hela Don Cherrys karriär.
När han träffar Ornette Coleman för första gången runt 1955 har Don Cherry redan gjort sig ett namn inom hardbop-kretsar. I en intervju berättar Don Cherry hur han möter Ornette i en musikaffär i Watts: ”He had long hair and a baird, it was about 90 degrees and he had on an overcaot. I was scared of him”.
Från Coleman fram till skivorna i eget namn på Blue Note befinner sig Don Cherry inom jazzidiomet. Men redan i slutet av 60-talet börjar det att luckras upp. Resorna ut i världen ger Don Cherry nya infallsvinklar han för in i musiken. Inte minst är det gällande under åren han bor i Sverige. Men detta återkommer vi med i en uppföljande guide bland Don Cherrys massiva skivutgivning.
Med Ornette Coleman
Mellan februari 1958 och mars 1961 spelar Ornette Coleman in åtta skivor av galet bra och nyskapande musik (dessutom finns tre skivor med outtakes och annat som håller fantastiskt hög klass). Med titlar som The Shape of Jazz to Come, Something Else och Change of the Century är pretentionerna höga. Och då har jag inte ens nämnt skivan som döpte en hel genre: Free Jazz. Don Cherry är den givne sparringpartnern, han influeras av Ornettes idéer men utvecklar också ett eget sound som när det väl släpper från hardbopen står på egna ben.
När Ekkehard Jost analyserar Colemans musik i den klassiska boken Free Jazz gör han det delvis med negationer. Coleman lämnar ”the use of a pre-determined harmonic framework as a formative element and as a basis for improvisation”, skriver han. Istället utvecklar Coleman något som Jost kallar ”motivic chain-association”, det vill säga en form av kedjerörelse som startar i motivet och sedan via associationer letar sig vidare utan att ta hänsyn till förutbestämda harmonier. Den yttre ramen däremot, den ligger fast även om en colemansk blues kan ha 13 takter istället 12. Inte ens på ”Free Jazz” är beatet fritt och strukturen är även den fastlagd med sitt tema – solo – tema – solo – osv.
Coleman var oerhört radikal i slutet av 50-talet. Men våra öron av idag kan det vara svårt att förstå uppståndelsen. Hur som helst är det märkvärdigt hur Coleman och Cherry vidhåller den övergripande visionen så tydligt. Även om det sker förändringar över tid följer musiken en tydlig röd tråd vilket gör deras musik så tydlig. Det krävs inte många lyssningar förrän man känner igen musikens yttre form – där inuti sker dock en pågående bearbetning och fördjupning.
Även om Don Cherry finns vid Colemans sida, förändras gruppen i övrigt, något som i hög grad också påverkar hur Coleman lyckas genomföra sina musikaliska idéer. De två första – Something Else (1958) och Tomorrow is the question (1959) – spelas in i Los Angeles och släpps på Contemporary. Båda är bra men tveklöst begränsas de av kompet. Pianisten Wilbur Norris och basisten Don Payne hänger inte med i svängarna på Something Else (där Billy Higgins spelar trummor). I den bemärkelsen skiljer sig inte skivan så mycket från andra hardbopskivor inspelade under den här tiden. Kompositören Ornette Coleman är dock redan i högform. ”When will the Blues Leave?” finns med här och blir ju en av Colemans mest kända låtar. Den långa melodiska tematiken i den snabba ”Chippie” för tankarna till bebop och i bluesen ”The Blessing” hörs tydliga spår av Miles Davis hos Don Cherry.
På Tomorrow is the Question ombildas kvintetten till en kvartett med alternerande Percy Heath och Red Mitchell på bas och Shelly Manne på trummor. Fortfarande är det rytmiska kompet förhållandevis traditionellt. Men aningar om vad som komma skall kan höras i exempelvis ”Rejoicing” där det snabba lätta kompet paras med solon från Coleman och Cherry.
Resten av 1959 har stor betydelse för Colemans grupp. I maj spelar de in The Shape of Jazz to come (den första på Atlantic) med den klassiska sättningen Coleman, Cherry, Charlie Haden på bas och Billy Higgins på trummor. Med Haden släpper det rytmiska oket sitt grepp även om han också spelar ”walking bass” i svindlande tempo. Med den nya rytmsektionen försvinner också den tidigare känslan av hardbop och det så typiska coleman-musiken får blomma ut. ”Lonely Woman” är fenomenalt vacker och mötet mellan Coleman och Cherry i melodin är oslagbart, inte riktigt unisont utan omslingrande och kittlande.
Under 1959 möter Coleman och Cherry också John Lewis i Modern Jazz Quartet, som i sin tur bjuder in dem till Lenox School of Jazz i Massachusetts där flera av jazzens stora samlats. John Lewis är överväldigad och säger bland annat om Coleman/Cherry: ”They are almost like twins: they play together like I’ve never heard anybody play together”. I oktober spelar gruppen in Change of the Century. Coleman skriver själv i omslagstexten: ”Perhaps the most important new element in our music is our conception of free group improvisation”. Någon fri gruppimprovisation är det dock inte tal om, med trummor som fortfarande spelar i rak takt blir sådana påståenden rent illusoriska. Dessutom är det fortfarande så att när Coleman solar är Cherry tyst och vice versa.
I mitten av november är det dags för succén på klubben The Five Spot i New York. Två och en halv vecka blev i slutändan två och en halv månad. Alla skulle se Coleman, alla hade en åsikt, långt ifrån alla gillade det. Skivförsäljningen ökade dock med ryktet, Contemporaryskivorna hade fått bra recensioner med sålt uselt, de två första Atlanticskivorna nådde en femsiffrig försäljningssiffra redan 1960.
Ser man till Don Cherry under den här tiden har han med sin så kallade ficktrumpet en klart egen stil jämfört med andra trumpetare under den här tiden. Dock är det svårt att se något annat än att han står i skuggan av Coleman. Det är Coleman som skriver låtarna och leder gruppen och han står uppenbarligen som förebild för Cherry även i själva spelstilen då Colemans fraseringar återkommer hos Cherry. Såväl Coleman som Cherry fick kritik för sin icke-virtuosa framtoning. En del hävdade ju på fullt allvar att Coleman inte kunde spela och att musiken inte var jazz, Cherry var inte tillräcklig snabb och skicklig enligt andra. För egen del ser jag en charm i det icke-virtuosa, och diskrepansen i de unisona partierna ger musiken en spänning bortom det exakta. Att beskriva Cherrys ton är svårt då den är fylld av motsättningar, eller så är det just motsättningarna som särpräglar honom. Att han använder ficktrumpeten skapar i sig ett eget sound, men sedan finns det både klarhet och något trubbigt i tonen, i snabba partier kan han både vara distinkt och ”rinnande” medan han också ”utelämnar” klangernas starter och slut.
När Ekkehard Jost skriver att Cherry tillhörde den andra generationens frijazzare trots att han var med i Colemans grupp är jag nog villig att hålla med. Det var först senare han riktigt blommade ut av egen kraft.
1960 innebär både problem och höjdpunkter för Colemans grupp. Bland problemen finns drogerna. Billy Higgins blir av med sitt cabaret-kort (utan det kan man inte spela live i New York) på grund av drogproblem. Charlie Haden lämnar självmant gruppen under hösten då hans heroinberoende får honom att skriva in sig på sjukhus. Han hinner dock spela in This is our Music – gruppens första album som spelas in i New York – där Ed Blackwell sitter bakom trummorna. Peter Niklas Wilson, som skrivit biografin Ornette Coleman: His life and Music, kallar dock skivan för ”unfinished” och menar att Cherry har svårt att följa Colemans melodiska teman på flera låtar. Intressant är att den totala separationen under solona luckras upp. Båda två skjuter in fraser under den andres solon. Att höra Don Cherrys solo på ”Beauty is a rare Thing” är intressant, med Haden på stråke och Blackwell med klubbor har låten ett dronande sound och Cherry spelar ett solo där han saktar ner tempot och utelämnar de snabba tonföljderna och istället framgångsrikt prövar sig fram. Jag tror inte att det finns någon låt under Colemantiden där man så tydligt hör vad som senare skall komma från Cherry. Redan här tar han i världen i sin musikalitet och hittar vägar ut ur jazzen.
Det dröjer fram till den revolutionerande skivan Free Jazz innan kollektiva improvisationer dyker upp i Colemans musik. Men bara till viss del. Låten som sträcker sig över vinylens båda sidor är faktiskt fast i både struktur och rytm. Några intentioner att spränga dessa vallar finns inte hos dubbelkvartetten med i den ena kanalen Coleman, Cherry, basisten Scott LaFaro och Billy Higgins och i den andra Eric Dolphy på basklarinett, Freddie Hubbard på trumpet, Ed Blackwell och Charlie Haden. Från en kort gemensam sekvens tar Dolphy vid medan andra skjuter in fraser under hans solo, sedan gemensam sekvens och solo av Hubbard och så fortsätter det. Blåsarna får fem minuter var, förutom Coleman som får tio, medan basister och trumslagare får kortare solotid. Free Jazz är naturligtvis en milstolpe i frijazzen och solisterna spelar stundtals fantastiskt bra, men det hindrar mig inte från att vara kritisk. Delvis utger den sig för att vara något den inte riktigt är – formen står helt enkelt i vägen hur radikal musiken än är i övrigt. Med så mycket rörelse är det synd att inte musiken förflyttar sig längre.
När Ornette spelas in under en hel månad (!) tar Coleman delvis ett steg tillbaka. Låtarna är visserligen något längre än tidigare, men de kollektiva improvisationerna lyser åter med sin frånvaro. Ser man till de enskilda rösterna har det dock händer en del. Cherry har fått en något dovare och mer sorgsen ton och fenomenet Scott LaFaro är mycket elegant i sina exkursioner. Ed Blackwell flyter oerhört lätt på den fasta rytmen med mycket cymbaler, virvel och högstämda pukor.
Två månader senare, i mars 1961, spelas Ornette on Tenor in, den sista skivan i denna fas av Ornette Colemans och Don Cherrys samarbete. Jimmy Garrison ersätter LaFaro på bas. AB Spellman skriver i omslagstexten att Coleman spelar tenor på samma sätt som han spelar altsax, det ligger mycket i det. Don Cherry har en något kraftigare ton, lite mer spräcklig men han är fortfarande korthuggen och tonrik. Med på skivan finns ”Mapa”, den friaste låten hittills med Coleman. Han och Cherry improviserar samtidigt och Blackwell/Garrison släpper det fasta tempot.
Snart därefter lämnar Don Cherry gruppen.
Med Paul Bley
Paul Bleys förmåga att knyta briljanta musiker till sig är legendarisk. Redan 1953 spelar han in med Art Blakey och Charles Mingus. 1956 flyttar han till Los Angeles och under ett tvåårskontrakt (!) på Hillcrest Club får han med sig basisten Charlie Haden och trumslagaren Billy Higgins i gruppen. De introducerar i sin tur Ornette Coleman och Don Cherry som imponerar starkt på Bley. Under oktober och november 1958 hyr Bley in hela Ornette Colemans kvartett för att spela på Hillcrest, resultatet finns på två lp-skivor: The Fabulous Paul Bley Quintet på franska etiketten America och Coleman Classics volume 1 på Paul Bleys bolag Improvising Artists. Enligt skribenten Peter Niklas Wilson ska giget vara Colemans enda under året 1958, trots att debuten ”Something Else!” kom ut detta år. Enligt ryktet ska dessutom Paul Bley ha förlorat sitt kontrakt på Hillcrest Club i och med att han tog med Coleman i bandet.
För sin tid är inspelningarna från Hillcrest revolutionerande i sin fria form. Livesituationen öppnar upp, Bley är betydligt friare än pianisten Wilbur Morris i sin hållning och Charlie Hadens bas betydligt mer tillåtande än Don Paynes (Både Morris och Payne är med på colemandebuten Something Else). Friheten gäller det harmoniska och det melodiska men även formmässiga, dock inte det metriska då beatet fortfarande ligger stadigt. Med ”Ramblin’”, och ”Free” i repertoaren pekar musiken framåt mot Coleman-skivan Change of the Century medan det musikaliska arvet förvaltas i Charlie Parkers ”Klactoveesedstene” och Roy Eldridge ”I Remember Harlem”. Om än ljudkvaliteten inte är den bästa är det fantastiskt intressanta skivor. Musiken är levande och vi hör Coleman, Cherry med flera i en livesituation som visar hur de snabbt utvecklas under de här tidiga åren. Cherry befinner sig vid ett vägskäl, han blandar hardbop med ett personligt sound på kornetten samt använder fraseringar influerade av Coleman där en lång accent efterföljs av snabba tonföljder.
Med John Coltrane, Steve Lacy och George Russell
Vid sidan av de mer långtgående engagemangen med Coleman, Rollins, New York Contemporary Five och Albert Ayler spelar Don Cherry in några solitärer under första halvan av 60-talet. Det är skivor av mer tillfällig karaktär med John Coltrane, Steve Lacy och George Russell. Ingen av dem övertygar dock.
The Avant-Garde spelas in under Don Cherrys och John Coltrane namn. Det är en bra men lite märklig skiva. Trots Coltranes närvaro är tre av fem låtar skrivna av Coleman, den fjärde Don Cherrys fantastiska ”Cherryco” och den femte ”Bemsha Swing” av Thelonious Monk. Med de förutsättningarna är det som att Colemans skugga står i vägen för detta mästerliga möte. Det vill sig inte riktigt, visst spelar Coltrane flera bra solon på både tenor- och sopransax, men han lyckas inte smälta in i materialet. I den öppna ”Cherryco” upprepar han sig och får inte till det. Don Cherry är däremot på hugget och riktigt bra med sin korta och skärande ton. Skivan är inspelad redan sommaren 1960 men släpptes inte av Atlantic förrän 1967. Percy Heath och Charlie Haden alternerar på bas och Ed Blackwell spelar trummor.
Don Cherry kommer tidigt i kontakt med sopransaxofonisten Steve Lacy i New York. Under 1959 och 1960 åker han hem till Lacy, de spelar tillsammans en hel del, men Lacy har berättat hur han ofta ställdes inför ett dilemma inför Don Cherrys fria inställning. Lacy visste helt enkelt inte vad han skulle spela. När det i november 1960 är dags att spela in handlar det också om mer eller mindre säkra kort för Lacy: fyra låtar av Thelonious Monk vars musik han i det närmaste är besatt av samt en av Ellington och en av Billy Strayhorn. Evidence släpps på bolaget New Jazz. Skivan är väl genomförd, en kittlande version av Ellingtons ”The Mystery Song” och flera av Monklåtarna är bra. Men genomgående finns en distans till materialet, det vill sig inte riktigt här heller. Dock är det kul att höra att Cherry kan frigöra sig från sättet han spelar med Coleman (som han fortfarande spelar med). Här är han mer boppig och möter Lacy bra.
Don Cherry gästar George Russells grupp när den spelar i Beethoven Hall i Stuttgart i slutet av augusti 1965. Resultatet blir två album som ges ut av tyska Saba (och sedan MPS). Bra album men de når inte upp till samma distinkta nivåer som Russells banbrytande album med bland andra Eric Dolphy. Trots det fina arrangemang av Russell och en hel del fina solon. I bandet finns bland annat den svenske trumpetaren Bertil Lövgren.
Ungefär ett år efter att Don Cherry lämnat Ornette Coleman blir han medlem i Sonny Rollins grupp. Rollins hade hört Coleman redan på Five Spot 1959 och han och Don Cherry hade övat tillsammans sedan dess. 1962 var det tid att slå ihop påsarna då Rollins var ute efter ett friare sound och värvade Don Cherry och Billy Higgins tillsammans med basisten Bob Cranshaw. Gruppen varade i åtta månader.
Under en tio dagar lång session i juli 1962 på Village Gate i New York spelar gruppen in albumet Our man in Jazz för RCA, en klassiker inom den tidiga frijazzen. Rollins står tveklöst i centrum med långa solon på framförallt den 25 minuter långa ”Oleo” som här spelas i en helt annan tappning än på 50-talet. Our man in Jazz är en viktig skiva, kanske framförallt för Rollins i det att den är den friaste han någonsin spelar in, men också för Don Cherry. Även om han fortfarande är andreman är Cherrys utrymme ett annat med Rollins jämfört med Coleman. Stundtals är han lysande, fraser viner genom luften och om Rollins är bluesig, grov och yvig är Cherry betydligt stramare och underfundig. I huvudsak handlar det fortfarande om att den ena väntar när den andre solar. Men exempelvis i början av ”Oleo” sker ett växelspel och senare hugger såväl Cherry som Rollins in under den andres solon.
Med så kort tid mellan Colemans och Rollins grupp är det intressant att jämföra hur olika de var. Ekkehard Jost skriver att medan Coleman håller fast vid ”superstrukturen”, det vill säga schematiken och det konstanta tempot går Rollins den andra vägen och håller fast vid den interna strukturen, det vill säga låtens melodiska och harmoniska innehåll, men öppnar upp för spontan variation vad gäller den yttre formen. Men även om tempon förändras, så sker det inte glidande. I den bemärkelsen liknar ”Oleo” en svit snarare än en pågående variation. Tveklöst är det också så att det är Bob Cranshaw som antingen inte vill, eller inte kan, bryta den stadiga rytmen.
Med Sonny Rollins grupp reser Don Cherry till Europa på en turné i januari 1963 med spelningar i Köpenhamn, Stuttgart och Paris. Flera av spelningarna finns utgivna på olika bootlegs.
Tillbaka i New York spelar gruppen i februari in tre spår som ges ut på RCA-skivan 3 in Jazz där även Gary Burton och Clark Terry leder grupper. Låtarna är tre standards som är betydligt fastare i strukturen än de på Our man in Jazz.
New York Contemporary Five
Med Don Cherry från Ornette Colemans grupp, Archie Shepp från Cecil Taylors och den mer melodiske altsaxofonisten John Tchicai i täten bildades New York Contemporary Five sommaren 1963. Att överhuvudtaget bilda en fast grupp på den här tiden var ovanligt, att dela ledarskapet var ännu ovanligare. På mindre än ett år blev det bli fyra album, Consequences (Fontana) inspelad i New York , New York Contemporary Five Volume 1 och Volume 2 (Sonet) inspelade på Montmartre i Köpenhamn i november 1963 och slutligen en split-lp med Bill Dixon på Savoy, där NYCF:s sida är inspelad i New York i februari 1964. JC Moses spelade trummor och Don Moore bas, förutom på den sista skivan där Sonny Murray och Ronnie Boykins tog över rytmsektionen och Ted Curson gästade på trumpet. Gruppen lades ned samma år.
Consequences är tveklöst favoriten. Här kommer gruppens torra, snabba och krispiga jazz till all sin rätt. Med ett ben i traditionen och ett i den nymornade frijazzen ligger tempo och rytmik mestadels fast medan solona lämnar det konventionella. Låtstrukturen bygger på teman och solon som växlar mellan de tre solisterna, några kollektiva improvisationer är inte att tala om, inte heller parallella solon. Don Cherry har skrivit två av låtarna, ”Sound barrier” och titellåten ”Consequences”, där snabba unisona teman påminner om Ornette Colemans musik. Variationen är dock ganska stor, Thelonious Monks ”Crepuscule with Nellie” får symbolisera respekten för historien medan Bill Dixons ”Trio” pekar framåt med sin öppna modala form och rytmiska öppenhet.
Hemma i New York var möjligheterna små att klara sig ekonomiskt på att spela frijazz. Genom John Tchicai, som växte upp i Danmark och flyttade till New York i slutet av 1962, fick de ett femveckors-gig på Montmartre i Köpenhamn med start i september 1963 (i november spelade de på Gyllene Cirkeln i Stockholm). Under giget spelades de två volymerna på Sonet in. Det är väldigt bra skivor, men de lider lite av skeva inspelningsnivåer där trummorna ligger märkligt långt fram i ljudbilden. Koncentrationen i musiken är heller inte lika påtaglig som på Consequences. Coleman-låtar som ”Emotions” och ”When will the blues leave?” tillkommer, men också egna låtar, ”The Funeral” av Shepp, ”Mick” av Tchicai och ”Cisum” av Don Cherry.
Känslan är att rytmiken bryts upp ytterligare på Savoy-inspelningen, Sunny Murrays flytande trumspel ger ett sådant intryck. Men till stor del är det en illusion, Ronny Boykins bas befinner sig fortfarande oftast inom de rytmiska gränserna.
New York Contemporary Five är en fantastisk grupp. Hade de fortsatt längre hade de kunnat bli hur stora som helst. Nu blev de istället en viktig mellanstation, både i jazzens utveckling mot frijazz och för de enskilda musikerna. Archie Shepps grova och bluesiga ton är på väg mot nya höjder, Tchicai har några år framför sig i New Yorks absoluta centrum för frijazzen och Don Cherry formar alltmer sin röst bortom Ornette Coleman.
I det senaste numret av Orkesterjournalen finns en utförlig artikel om New York Contemporary Five.
Med Albert Ayler
1964 tar saxofonisten Albert Ayler frijazzen till ställen den aldrig tidigare varit. I juli spelar han in skivan Spiritual Unity för ESP-Disk tillsammans med trumslagaren Sunny Murray och basisten Gary Peacock. Hösten samma år reser gruppen, nu utökad till en kvartett med Don Cherry, till Skandinavien och Europa för en turné. I september är de i Köpenhamn, i oktober spelar de på Gyllene Cirkeln i Stockholm och i november i Holland.
På ett fenomenalt sätt för Ayler samman enkla melodier med fullständig kaos. Murray och Peaock släpper allt vad stadig rytm heter och spelar med snarare än till Aylers och Cherrys improvisationer. Rytmik, melodi och harmoni blir en följsam kropp i ständig rörelse. Kontrasten mellan Ayler och Cherry skapar spänning. Aylers gråt och kraftiga utbrott möts av Cherrys mestadels korthuggna sträva ton. Men Don Cherry har liksom Ayler ett gott melodiskt öra. Han uttrycker ju vid något tillfälle att han vill spela musik som går att nynna. Flera gånger gör han verklighet av detta då han i improvisationerna håller sig i närheten av det melodiska temat. I detta musikaliska kaos skapar det en igenkänning som är sällsynt inom frijazzen men som Cherry delar med Albert Ayler. En andra sak de delar är det ljudskapande soundet snarare än att förhålla sig till någon harmonilära. Klangernas kvaliteter ligger så att säga i sig själva, snarare än i harmonisk relation till något annat.
**
På Montmartre i Köpenhamn spelar kvartetten** in skivan Ghosts (finns även under namnet Vibrations). Med signaturlåten ”Ghosts”, men också ”Children”, ”Holy Spirits”, ”Vibrations” och ”Mothers” är det en av jazzens verkliga tiopoängare. Ett måste! Det finns några skivor till från den kortvariga perioden Don Cherry var med i Aylers grupp: The Hilversum Session på bolaget Osmosis och den eminenta The Copenhagen Tapes som Ayler Records släppte för några år sedan.
Redan innan Europaturné spelade Ayler och Cherry in den banbrytande skivan New York Eye and Ear Control med Sunny Murray, Gary Peacock samt altsaxofonisten John Tchicai och trombonisten Roswell Rudd. Skivan är ett soundtrack till Michael Snows film med samma namn och inspelad på Snows loft i New York – innan filmen spelades in. Det är väldigt aylersk, en ljudkropp i ständig rörelse och som hela tiden riskerar att brisera.
Inspelningen föregår kvartetten men den går i samma spår, det är bara än mer kaotiskt med ytterligare två ljudkällor! Alla spelar samtidigt men på något märkligt sätt finns det en lätthet i soundet, i den bemärkelsen liknar det inte den ostyriga frijazz som dyker upp några år senare.
I november 1965 är Albert Ayler och Don Cherry med på ännu en skivinspelning i New York. Denna gång Sunny Murrays Sonny’s Time Now som ges ut av skivbolaget Jihad. På bas finns Henry Grimes och Louis Worrell. Att det finns likheter med både Ghosts och New York Eye and Ear Control är inte märkligt. Men på låten ”Virtue” tar den flytande rörelsen ett snäpp närmare dronen. Under en sekvens i inledande Virtue är den musikaliska kroppen bara en glidande rörelse. Annars frustar och stånkar Ayler på sitt karaktäristiska sätt, Murray formar cymbaler och virvel till pågående flöden. Don Cherry tycker jag däremot är något annorlunda, klangerna på kornetten spelas ut på ett annat sätt än tidigare, det är inte lika mycket av ljudstötar.
”Souls spittering fire” reciterar den militante Leroi Jones (Amiri Baraka) i låten ”Black Art” medan Ayler, Cherry och de andra flyter och ylar i bakgrunden. Energi och ilska samlas i ord och musik, även om musiken sällan är så lågmäld som under Leroi Jones recitation.
Med Albert Ayler når Don Cherry in i den verkligt kollektiva improvisationen. Här förflyttas rytmer och takter, melodier och harmonier i ett ständigt flöde från samtliga musiker. Med sitt innovativa spel och särpräglade sound passar det Don Cherry utmärkt. Men efter Europaturnén tar deras samarbete slut. Väl hemma i USA blir brodern Don Ayler trumpetare i gruppen.
Don Cherry i Europa
I mitten av 1960-talet rör sig Don Cherry över världen. Han åker till Nordafrika, till London, Paris, Milano, Stuttgart, och andra ställen i Europa. Under våren 1965 har han ett månadslångt gig med Steve Lacy och pianisten Kenny Drew på Montmartre i Köpenhamn, vid två tillfällen spelar han på Gyllene Cirkeln i Stockholm, i oktober-november 1965 med egen grupp och i juli 1966 med Bernt Rosengren.
Den handfull musiker han framförallt spelar med under dessa år består av den vildsinte argentinske saxofonisten Gato Barbieri, den italienske trumslagaren Aldo Romano, den franske basisten JF Jenny Clark och den tyske vibrafonisten Karl Berger. Gränser suddas ut, såväl musikaliskt som geografiskt. Ännu handlar det dock om jazz, influenserna från etnisk musik finns, men är inte framträdande.
Under våren och sommaren 1965 spelar gruppen in Togetherness i Milano som ges ut på italienska Durium. Stycket är en svit i fem delar där stora delar av musiken är komponerade sekvenser med unison tematik. Den är inte lika rik som kommande sviter på Blue Note-skivorna, men det är en fullgod förlaga och han återanvänder delar av musiken senare. Det finns inslag av Coleman, av Mingus, men utan tvekan gror hans högst egna och personliga frijazz som snart kommer att blomma ut i full blom.
I en artikel i Melody Maker får Don Cherry nys om den italienske musikern Giorgio Gaslini. Han ringer honom från London, och något senare dyker han upp hemma hos Gaslini i Italien med Steve Lacy, JF Jenny Clark, Kent Carter, Gato Barbieri och Daniel Humair. Ännu några månader senare ringer Cherry upp och vill spela in med Gaslini, det är två dagar kvar till inspelningstillfället i Milano och Gaslini börjar omedelbart komponera vad som mynnar ut i Nuovi Sentimenti (New Feelings). Skivan är en lyckad och mycket tidig blandning av europeisk nutida musik och amerikansk frijazz, koncentration möter frisläppt kaos.
I mars 1966 är Don Cherry tillbaka på Montmartre i Köpenhamn. För några år sedan kom tre separata cd-skivor på återstartade ESP-Disk med inspelningar därifrån. Bo Stief spelar bas istället för JF Jenny Clark, annars består gruppen av Barbieri, Berger och Romano.
Don Cherry på Blue Note
Don Cherrys tid på Blue Note var kort men intensiv. Tre album spelas in under elva månader. Complete Communion på julafton 1965, Symphony for Improvisers i september 1966 och Where is Brooklyn? i november 1966. Avstickare i bolagets katalog, å andra sidan finns flera sådana med album av både Ornette Coleman och Cecil Taylor. De två första bygger på sviter medan den tredje är både har en lång svitliknande låt och fyra avgränsade monoliter.
I en intervju med Howard Mandel 1989 säger Don Cherry om Complete Communion och Symphony for Improvisors: ”Those records were the first I composed out of my concept that we live in a time where we have the knowledge, like remote control, to change from station to station. It’s like life – you go around a corner and there’s another life beginning, another whole environment”. Han konstaterar också att överraskningar är en av de viktigaste inspirationskällorna för såväl hans liv som musik. Något han skickligt använder sig av i sina längre kompositioner.
Med sig på *Complete Communion har han Gato Barbieri* från den europeiska gruppen samt basisten Henry Grimes och trumslagaren Ed Blackwell. Sällan är musiken direkt komplicerad, men i såväl kompositionen som i det improviserade utmanas musiken. Unisona accenter eller teman dyker upp vid sidan av nya takter och melodier. Å ena sidan är melodierna tydliga, å andra sidan flyktiga då de snabbt försvinner ut i improvisationer. På det sättet blir det en färd ut och in i det igenkännliga.
Att soundet tätnar på Symphony for Improvisers är inte märkligt med tanke på att gruppen byggs ut med Pharoah Sanders på tenorsax och piccoloflöjt, Karl Berger på vibrafon, JF Jenny Clark på bas vid sidan av Henry Grimes. Symphony for Improvisers är en typ av tvillingskiva till Complete Communion i det att den som Ekkehard Jost skriver lämnar monotematiken till fördel för flertalet teman som avlöser varandra och ibland återkommer. Jost är nog den som analyserat Don Cherry mest ingående och han beskriver skivorna som några av de viktigaste han spelat in, till med bland de viktigaste inom 60-talets frijazz.
Don Cherry spelar med ett helt annat självförtroende än för bara några år sedan. Fortfarande finns lekfullheten och det innovativa elementet, samtidigt genomsyras det av en pondus. Bredden är imponerande, ena stunden är han lyrisk och melodisk, den andra utmanande och ljudskapande. Tiden är förbi när han spelade i skuggan av någon annan.
Den tredje skivan på Blue Note är Where is Brooklyn?. En verklig frijazzpärla. Gruppen bantas ner till Cherry, Pharoah Sanders, Henry Grimes och Ed Blackwell. Samspelet mellan Cherry och Sanders är makalöst bra. De lyckas oerhört väl att kombinera stark form med stor frihet. Sanders ton brinner! ”Awake Nu”, ”Taste Maker”, ”There is a bomb” och ”The Thing” (låten som namngett Mats Gustafssons band) är frijazzklassiker. Den längre ”Unite” är inte riktigt lika koncentrerad, den svitliknande formen är lite lösare i kanterna.
