Med tre år på nacken slår Syntjuntan till med sin första skiva – Early Years. Sedan 2009 har Ida Lundén, Ann Rosén och Lise-Lotte Norelius haft workshops, sytt syntar och skapat ljud, tillsammans med andra och som trio. Något av gör-det-själv-kulturens advokater skulle man kunna kalla dem med tanke på deras idoga arbeta att få andra att bygga syntar i textil och skapa elektroniska ljud. På skivan är det dock trion som själv står för musiken, inspelad under gruppens två första år: 2009-2011.
Det är en verklig verkstad av skitiga och elektroniska klanger, det pulserar, skaver, vecklar ut och in sig i alla möjliga spännande mönster. Ibland är det bara lätt ”burrigt”, ibland öppnar den elektroniska musikhistorien upp sitt arkiv. Så kallad noise-musik går ofta i maximalisternas spår, så inte Syntjuntan. I allt oväsen finns en sofistikation där man som lyssnare ges en chans att nära betrakta ljudens form och klang istället för att malas sönder av dem. Och Syntjuntan hanterar det ljudliga hantverket alldeles utmärkt. Improviserat eller komponerat? Jag vet inte. Både och skulle jag tro. Hela tiden finns dock ett sammanhang med en tydlig gruppidentitet.
